Norrlandsfoxxen

Det var mer än tre år sen jag var på Äpplet i Umeå senast. Efter att ha dansat i 45 sekunder kom jag ihåg varför…

 
Svänzons hade det tacksamma, eller otacksamma nöjet att spela för en minst sagt blandad publik på Äpplet på fredagskvällen. Förutom stammisarna, som även var där när jag besökte stället förra gången, så befolkades lokalen av ca 250 NCC-anställda som hade ätit där innan dansen började.
 
Redan när jag kom nerför trappen till danslokalen så anade jag vad kvällen skulle ha att erbjuda, och som sagt… det tog inte lång tid innan mina misstankar bekräftades. En kväll i kaosets tecken, en hop med kavajer stärkta av x antal glas alkoholhaltig dryck, alla övertygade om sin fenomenala dansförmåga… dock helt ovetande om oväsentliga saker som exempelvis dansriktning och vanligt vett och etikett. Bara för att en tjej/kvinna har tackat ja till en dans förvandlas hon INTE till en klämleksak som man kan nojsa hur man vill med ute på dansgolvet.
 

Det var ett tag sen jag hörde Svänzons, och en hel del nytt fanns på repertoaren. Lucas Pratas ”And she said” och låten som snart alla dansband spelar, ”7-milakliv”, var två låtar som jag direkt noterade. Ska jag vara helt ärlig så kan jag nog inte ge någon rättvis bedömning av musiken denna kväll, då jag största delen av tiden var helt fokuserad på att inte krocka, försöka hitta utrymmen att dansa på, hålla undan för snabbgående trafik kommande bakifrån, hålla utkik efter mötande danstrafik osv.

 

Ovanstående förhållanden till trots så hade jag ändå en ganska kul kväll. Givetvis var mina förväntningar väldigt lågt ställda redan när dansen började och därför lyckades jag ändå få kvällen att sluta på plus. Då golvet var så överfullt, så passade jag på att dansa i pausen, då det endast var ett fåtal par ute på dansgolvet, och sen på slutet av kvällen, då kavajerna börjat tröttna, fick jag också några riktigt bra danser…

 

Men med lite distans till kvällen, med de plus och minus som insamlades under kvällens lopp, så skulle jag tro att 3 år är en ganska lagom period innan jag åker dit och dansar nästa gång.

Kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen!

Det händer inte ofta, men nu är jag i otakt! Tack och lov så gäller det bara mitt bloggande! Denna rapport skulle givetvis ha kommit igår fredag, men då hann jag inte så den kommer först nu istället. Rapporten från fredagskvällens dans får ni i morgon istället. Kvällens dans har jag dessutom ställt in pga ett "klickande" knä!

Scissor Sisters ?I don?t feel like dancin?? måste vara en av tidernas mest motsägelsefulla låt och låttitlar. Det är nästan som att få höra Michael Jackson sjunga Genesis 90-talshit ?I can?t dance?.

 

Oavsett var jag hör ?I don?t feel like dancing?, på jobbet eller i bilen, sittande eller stående, så börjar det rycka i mig. Fötter, ben axlar? hela kroppen bara VILL komma loss och dansa.

 

OM man då får en följsam partner och ett helt dansgolv att släppa loss på, kan ni bara ana vad som händer! Och det hände två gånger igår kväll.

 

Jag var nere i Sundsvall ännu en torsdag och igår var det Perikles som stod för musicerandet. Förvänta er nu inte någon opartisk granskning av bandet, för det kommer det inte att bli. Perikles är och kommer att förbli ett av mina absoluta favoritband, och då blir det bara en massa plus i kanten.

 

Jag har hört synpunkter om oengagerade spelningar och även om ojämn takthållning i låtarna, men vilket band är på topp alla kvällar? Visst har jag också märkt att takten inte alltid är 100%-ig på vissa låtar, men samtidigt? varför ska bara tjejerna ha möjlighet till utmaningar genom att dansa med avancerade killar? Vi kan väl också få ?jobba? lite genom att få dansa till låtar som inte håller exakt jämn takt hela tiden.

 

Andra exempel på tempoväxlande band är Highlights i deras 13-minuters medley som efter ca 9 minuter mjukt ökar i tempo, för att inte tala om Titanix för några år sen, då de spelade ett medley som först var snabbt i tre-fyra låtar för att  sen helt utan förvarning bli betydligt långsammare i några låtar, för att slutligen återgå till ursprungstempot från de första låtarna. Vid varje tempoväxling stannade minst hälften av dansparen av för att försöka komma in i takten igen.

 

Till skillnad från förra torsdagen då Jannez spelade så var det väldigt många ?fridansare? igår. Men det beror till stor del just på låtvalet, när Jannez spelade och pub-besökarna kom upp för att se vad som pågick på övervåningen blev de sällan kvar speciellt länge, medan igår kom det flera gånger killar och tjejer springande från bottenvåningen och studsade ut på dansgolvet i vilda discoliknande danser.

 

Det var givetvis inte till någon fördel för oss styrdansare, men då alla hade betalt samma entréavgift så var det inte mycket man kunde göra åt saken.

 

Sen kan jag inte nog mycket understryka vikten av att testa nya danspartners. Igår var egentligen en sådan kväll då man som dansare enbart borde ha gått på ?säkra kort?, men sån är inte jag. Många nya tjejer/kvinnor hann jag dansa med under kvällen och många roliga danser blev det.

 

Bakom högtalarna framme vid scenen stod en tjej och tryckte, det såg nästan ut som att hon försökte gömma sig. Henne bjöd jag upp och hon inte bara dansade bra, hon sopade dessutom banan med alla motståndare i kategorin mysiga danser. Hon var så överlägsen att hon inte bara tog första- utan även andraplatsen i den klassen.

 

Så kan det gå när man vågar, hon var knappt omklädd, satt på avbytarbänken och sen gick hon rakt in i startelvan!

 

Kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen!

 

Veckans trippel fullbordades med en ”hemmamatch” till Kindbergs på Parken här i Ö-vik. Som väntat var det en ganska blandad publik… det var både damer och herrar, vilket medförde att det fanns goda möjligheter till att få dansa. Åldersmässigt var det också en ganska rejäl mix, men majoriteten var 55+, vilket väl var ganska väntat med tanke på bandet.

 

Jag måste börja med att säga att Kindbergs inte är så illa. Visst spelar de i mogen-ligan men de är inte SÅ sliskiga och dessutom glimmar de till emellanåt och kommer med riktigt bra versioner på både lugna och snabba ”poplåtar”. Så är man danssugen och kan överse med lite halvmogen musik så är Kindbergs inte alls något dumt alternativ.

 

Eftersom jag aldrig bangar en chans till dans, även om det inte är exakt rätt band, så är jag ganska ”indansad” även bland tanterna som dansar på Parken. Det innebar att jag knappt hann av golvet mellan danserna igår och tanterna tävlade emellanåt i att ösa komplimanger över mig. Det går inte att förneka att det värmer när man blir uppbjuden med följande fras: ”Nu har jag råkat ut för flera stolpskott i rad så nu behöver jag bli på bra humör igen!”

 

Sen var det som sagt inte bara tanter där utan jag fick dansa med tanter/damer/kvinnor/tjejer från i stort sätt varje årtionde mellan 30-talet till 80-talet. Den yngsta hade nyss fyllt arton, vilket borde innebära att hon var född 1988. Och som det är sagt… omväxling förnöjer.

Igår kändes det som att det var ”gamla” Zlips som stod på scenen, flams-Zlips som det var på Petras tid. Redan under någon av första danserna fick Melissa ett kort skrattanfall och efter pausen bröt det ut ordentligt för Kricke som skrattade sig genom en hel låt.

 

Det är jättekul att de trivs med varandra och har kul på scenen… men varför inte köra en instrumental låt och skratta med varandra under den istället? Jag vet inte om de tror att vi är roade av att höra deras skratt när vi dansar, men jag tycker det är ungefär lika kul som om två stand-up komiker skulle stå på scen och skämta med varandra utan mikrofoner… och allt man hörde var när de skrattade åt varandra.

 

Så har jag fått det sagt, så då kan vi gå vidare med själva dansrapporten.

 

Glädjande så var det riktigt mycket folk på Ersboda igår, till skillnad från de senaste danserna. Dansmässigt blev det dock istället lite sämre än exempelvis när Highlights spelade, eftersom det var ganska trångt på golvet. Speciellt när Zlips drog igång min favorit Addicted To Love av Robert Palmer så led jag över att det inte fanns några ytor att svänga loss på.

 

Det är också kul att Zlips har upptäckt att det finns topplistor med musik som vanligt folk lyssnar på. Att få höra såväl Martin Stenmark som Pink och dessutom ”Everything” på sista dansen, de två sistnämnda med fantastisk sång av Melissa, är jättekul tycker jag.

Sammantaget var kvällen helt okej, lite hög volym emellanåt, men säger man inte till får man skylla sig själv. Ingen danskväll jag kommer att minnas länge, men det blir ofta så när det är bra musik, bra dansfolk, men dåligt med utrymme så man mest får inrikta sig på att inte krocka

En sak som slog mig när jag satt i bilen igår, på väg ner till Sundsvall, var att en danskväll på Aveny ungefär är som rysk roulett. Antingen blir det helt okej eller så är det helt dött. Men eftersom jag tycker att rysk roulett är ett trevligt spel så fortsätter jag åka ner dit lite nu och då.

Det som jag tycker är bäst med rysk roulett är att det är så enkla regler. I många andra sällskapsspel är man nästan ovänner innan man ens fått ut spelpjäserna på planen, på grund av dubbeltydiga och svårförståeliga regler. I rysk roulett behöver man aldrig tveka om vem som har vunnit eller förlorat vid spelets slut. 

Som ni säkert märkt för länge sedan så har jag nu totalt tappat spåret i min rapport och tvingas nu till en totalt lagvidrig u-sväng för att komma i rätt riktning igen.

 

Jag vet faktiskt inte hur jag bär mig åt, men jag har hittills bara ”vunnit” när jag åkt ner till Aveny. Igår var det inte knökfullt med folk som det var när Blender spelade där, men det var fullt tillräckligt för att det skulle bli en bra kväll. Dansfolket var i majoritet men givetvis är det kavajnissarna som märks mest.

 

Kvällens ”höjdpunkt” var när en kavaj i 55+ sneddade över golvet för att skämtsamt dansa på sin jämnårige kavajkollega som befann sig framför scenen! Att han och hans fru (?) under tjurrusningen mot scenen manglade ett antal dansande par verkade han inte alls märka.

 

Jannez spelade i vanlig ordning bra men de höll verkligen på att ställa till det för mig! De hade helt utan förvarning ändrat spelordningen sen fredags och lördagsdanserna så jag höll helt på att missa när det var dags att hitta rätt partner till ”sleeping child”.

 

Sen kunde jag ha åkt på en propp igår, men som tur verkar Kjelle-trummare vara en snäll kille. I en av pauserna stannade han i sällskapet som jag stod med och fick då kommentarer om sin genomsvettiga skjorta. Det var då som jag passade på att klämma ur mig en typisk ”Ardy-kommentar” (se min hemsida). ”Men hur kan du bli så svettig som sitter hela tiden?”

En sak som slog mig tidigt igår på dansen var hur olika publik Jannez drar beroende på var de spelar. Varje gång de spelar på Parken är danspubliken av äldre årgång och jag förstår inte varför det är så just här. Men det är den yngre publikens förlust, och det fåtal under 35 som sökt sig dit verkade då väldigt nöjda med kvällen.

 

Till den skaran räknar jag även in mig själv… inte till de under 35 utan till de väldigt nöjda. Jannez musik är härlig och medryckande att dansa till och kvällen fylls med svängiga och mysiga danser vare sig man vill det eller inte. En del bekanta ansikten hann jag avverka på dansgolvet under kvällen och även några nya bekantskaper, vilket alltid är lika trevligt.

 

En ”incident” inträffade också under kvällen och den stod Jannez för. Mitt under en lugn och mysig dans gick Kjelles ”gaspedal” sönder. Men efter lite pausmusik och frenetiskt arbete uppe på scenen så kunde han åter gasa och dansen fortsätta. I sammanhanget vill jag också ge ett stort plus för att de sen, trots att klockan visade på full tid, spelade alla danser som skulle ha hunnits med på ordinarie tid om inte gaspedalen pajat.

 

En glad nyhet fick jag höra från en av mina danspartners, och det var att Parkaden i Härnösand… hos mig mer känt som Härnö dans & konferens, har bytt ägare och kommer att börja med dans igen. Första dansen är enligt henne den 9 december och Martinez spelar. I vilken omfattning det sen kommer att vara danser där visste hon inte, men förmodligen är det upp till oss som dansar att visa hur ofta vi vill ha det… genom att komma dit.

 

Apropå att komma dit så hade jag trott att det skulle komma fler till Parken igår, men samtidigt anade jag att vädret skulle ”skörda sina offer” då det både var blåsigt och halkigt ute. Arrangören hade nog också förväntat sig en större publik, av inställningen på ventilationen att döma.

 

I pausen valde vi att sitta nere i garderoben eftersom det var så kallt där uppe, och man kände det också väldigt tydligt under gaspedals-pausen, och det var faktiskt samma sak förra helgen, då Highlights spelade. Men den gången gick jag och sade till…

 

Igår löste jag problemet med kylan genom att krama mina danspartners lite extra istället…

När man kommer till Hullsta för första gången är det lätt att tro att det ska bli en helt vanlig danskväll. Men det är något som man snabbt blir varse att så är inte fallet.

 
Den stora skillnaden är att på en vanlig dans består publiken till största del av människor som dansar regelbundet och är där just för att få dansa. På Hullsta är det fifty-fifty mellan dansfolket och lokalbefolkningen från Sollefteå med omnejd, nedan benämnd som urinvånaren, som ser Hullsta som ett stamställe där man träffar bekanta, dricker en öl och dansar litegrann. 

Redan under kvällens första danser märker man med önskvärd tydlighet att det är andra saker i görningen. Det var endast ett femtontal par på det skapligt stora dansgolvet och ändå blev jag pådansad två gånger under en och samma låt. Och så fortgick kvällen, speciellt om man höll något av de yttre spåren. Då var det nästan som att köra radiobil… man vet inte från vilket håll knuffen ska komma… man vet bara ATT den kommer. Mitten av golvet var däremot ganska fritt vilket jag självklart utnyttjade.

 

En annan sak som jag reagerade över var att publiken på något sätt delades upp i två grupper. Dansfolket dansade med varandra och urinvånarna dansade med sina likasinnade. Själv ogillar jag att bli placerad i en grupp så jag såg till att infiltrera mig i urinvånargruppen ganska frekvent under kvällen. Detta resulterade då givetvis i att jag även blev uppbjuden av den delen av publiken.

 

Men mitt omdöme blir ändå ett stort plus för kvällen, lämpligt med folk, Jannez levererade härlig dansmusik i vanlig ordning, överraskade med en riktigt skaplig version av Martin Stenmarcks ”7-milakliv” och jag hade många roliga danser under kvällen, som hade varit ännu roligare om golvet inte varit så sanslöst halt.

 

Jag hittade några nya guldkorn bland urinvånarna och när Sleeping Child annonserades så var jag snabb att bjuda upp trots att det var damernas, bara för att försäkra mig om att inte behöva styra runt någon rödmosig tant från baren till en av mina favoritlåtar. Det blev en urinvånare som fick den dansen, och efter att första låten tonat ut gav hon ifrån sig ett svårbeskrivligt ljud... men jag förstod exakt vad hon menade.

 

Igår, innan jag åkte iväg till dansen, visste jag exakt hur den här dansrapporten skulle inledas. Men efter dansen insåg jag att jag var tvungen att börja så här istället.

 

Vissa danskvällar känner jag mig lätt desperat, och igår var en sådan kväll. Jag åkte de två milen ner till Bjästa för att dansa till Sannex. Det var söndagsdans mellan 18-22 och när jag betalat min hundring i entré (kaffe+macka ingick i priset) så kunde jag snabbt konstatera att jag var näst yngst bland det dryga 100-tal personer som sökt sig till dansen.

 

Just i det läget kände jag mig inte så desperat, utan det var först efter att herrarnas tre första danser var avklarade som den känslan dök upp. Då klev Sannex plötsligt av scenen och in kliver tre spelemän för att bjuda på en hambo! Samma procedur upprepar sig efter damernas tre danser och sen ytterligare två gånger till innan det är paus. På spelemännens två sista danser var det schottis istället för hambo.

 

Efter fikapausen hade dock GDV:s musikaliska bidrag lämnat byggnaden och resten av kvällen blev som en vanlig danskväll.

 

Och nu kommer den inledning jag först hade tänkt skriva.

 

När man är på dans och får en riktigt bra/kul/mysig dans så kan jag ibland känna att jag nästan tycker synd om nästa person som jag ska dansa med, eftersom jag på förhand vet att det bara kan bli ”sämre”. Så kände jag även igår när jag skulle dansa till Sannex. Efter Highlights kanonspelning färskt i minnet från kvällen innan så… Det skulle helt enkelt bli svårt för dem att överträffa det.

 

Men Sannex ÄR bra, de spelar bra, har bra låtval och de skulle fungera på vilken modern dans som helst.

 

Danspubliken igår var som sagt av kategorin mycket övermogen ungdom, men som det brukar vara på sådana tillställningar så var dansbarheten hög och för egen del, komplimangskörden riklig.

Roligast var en tant i 70-års åldern, som tyckte att jag var en rackare på att svänga runt på dansgolvet. Jag upplyste då henne om att jag hållit på ett bra tag för att lära mig konsten och att jag nästa sommar kunde fira 30-årsjubileum på dansgolvet.

 

Hon tittade förvånat på mig och så sa hon: ”Fyller du trettio nästa år?? Jag trodde inte du var mer än 25!”

Jag gick in på ett engelsk-svenskt lexikon på nätet och skrev in ordet highlight. Jag fick tre olika innebörder till svar, nämligen ”framhäva”, ”höjdpunkt” och ”huvudattraktion”!

 

Igår dansade jag till Highlights på Parken i Ö-vik och jag måste säga att de nog har det absolut mest rättvisande bandnamnet av alla. Trots att dansgolvet bara var halvfullt så klev killarna in på scenen och gav järnet hela kvällen.

 

Deras låtval passar mig perfekt i såväl smak som tempo. Välkända topplistelåtar från 70-talet och fram till idag. Dessutom tycker jag att de i många fall ligger väldigt nära originalet, vilket långt ifrån alla band varken klarar av eller försöker.

 

Om man sen ser till danspubliken igår så var den väldigt blandad, både åldersmässigt och kvalitetsmässigt. Jag förvånades över att det var så få dansare av den yngre generationen som sökt sig till Parken, när Highlights spelat här uppe tidigare så har det kommit bra med folk och omdömena har enbart varit positiva. Men kanske spelade det in att det var allhelgonahelg och andra aktiviteter var inbokade?

 

För egen del så tackar jag de som uteblev för det ökade utrymmet på dansgolvet och beklagar samtidigt det faktum att de gick miste om en kanonkväll.

 

Avslutningsvis vill jag framhäva att Highlights är ett mycket bra dansband som nu återfinns på min topp-3 lista, att jag hade många höjdpunkter under kvällen, såväl musik- som dansmässigt, och att jag inte kommer på något klurigt sätt att få in ordet huvudattraktion här.