Norrlandsfoxxen

Igår kväll var det så dags att fullborda veckans trippel. Detta skedde på Härnö-Dans i Härnö-Sand och kvällens musikmix levererades av de eminenta killarna i bandet Highlights.

Det var Highlights första spelning där någonsin och det i kombination med Melodifestivalen oroade mig lite och i början av kvällen kändes oron nästan befogad. Men många hade nog inväntat röstresultatet från Melodifestivalen innan de hastade iväg till dansen och därför fylldes lokalen som genom ett trollslag när klockan närmade sig 22.

Rent dansmässigt hade jag nog bara en dans på hela kvällen som inte var bra men samtidigt så hade jag inte alls lika många riktigt bra danser, sådana som man har kvar känslan och energin från ett tag efteråt, som jag haft de andra kvällarna den här veckan. Att det skulle bero på någon form av trötthet är helt uteslutet, då jag kände mig pigg och energisk hela kvällen och dansade alla danser inklusive extranumret, som gick i en rasande fart. Men det är bara att konstatera… ibland klickar det inte hela vägen!

Kvällens kommentar fick jag från en ung tjej som hade helt bar rygg. Jag vred runt henne när vi skulle börja dansa och frågade skämtsamt, ”och var ska man hålla här då?” Till svar fick jag: Du får hålla var du vill… och efter en stunds betänketid… men inte på rumpan! Hallå tjejer… jag frågar er bara… vad tror ni om mig?

Ni får givetvis svara på den frågan, men har ni tänkt skriva något som kan uppfattas negativ eller kränkande av mig… eller avslöjande, så ber jag er låta bli att skriva. :)

…ännu en blogg tom på kommentarer…:)

”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”

Tre timmars sömn, en massa timmar på jobbet och på det 13 mils bilkörning var fredagens uppladdning inför dansen på Ersboda  i Umeå där Blender riggat inför kvällens gig. Några andra som också hade riggat där var en ventilationsfirma som varit på plats under dagen och bytt kylanläggningen som havererat tidigare under veckan.

Uppenbarligen hann de inte provköra systemet innan de gjorde helg för om de hade gjort det hade de upptäckt att de troligtvis kopplat några kablar bak och fram. Redan innan dansen så var det varmt i danslokalen, något som är lika sällsynt som en Max-burgare på McDonalds.

När vi sen var så dumma att vi började dansa, då kan väl nästan vem som helst förstå vad som hände… det blev varmare… på gränsen till hett! Vi på dansgolvet svettades, de runt dansgolvet svettades, ja till och med Trummis-Lasse svettades… trots att han bara sitter där, så då kan ni ana hur varmt det var. Till sist bestämde Lasse i samråd med arrangören att de skulle ta två korta pauser istället för en lång och på så sätt få fler chanser att vädra ut värmen ur lokalen.

Om det var den tryckande värmen som var orsaken vet jag inte, men Blender lät inte lika ofelbara som de brukar i början av kvällen, men de kom tillbaka starkt och avslutade strålande.

Rent dansmässigt så var det givetvis svettigt i hettan, ofattbart många som jag ville hinna dansa med, (men jag gav snabbt upp mina förhoppningar om att hinna det) och trots det myckna folket så var det ändå ingen speciell trängsel på golvet. Många roliga och müsiga danser blev det och jag var mycket nöjd när vi åkte därifrån.

Jag hade sett flera nya tjejer som jag velat bjuda upp, men tiden räckte i vanlig ordning inte till. Men när det var dags för kvällens sista snabba tog jag dock chansen och bjöd upp en okänd skönhet till en dans. På väg ut på dansgolvet berättade hon att det var hennes livs första danskväll och att jag fick ha överseende med att hon inte var något proffs.

Med den informationen i bakfickan började vi vår dans. Med ett fast grepp och tydliga riktningsanvisningar gled vi runt på golvet, några takter med bara grundsteg, innan jag testade att lägga in enkelsteg där jag normalt hade gjort det för att sen ganska snabbt öka svårighetsgraden med snurrar i både höger- och vänstervarv i såväl hel- som halvtakt.

När första låten var slut kunde jag inte annat än ge henne högsta betyg och det sa jag också åt henne. Hon svarade då att det enda råd hon fått av sina kompisar var att ”försök att bara slappna av” och det var vad hon gjorde! Jag kunde inte säga annat än att, DET FUNKADE!

Trots mitt beröm (som brukar ge effekten att tjejen höjer kraven på sig själv och spänner sig inför nästa låt) och att jag dessutom störde henne ytterligare under andra låten genom att prata med henne så gick den precis lika bra som den första. Det är sådana upplevelser som ger lite extra krydda till en i övrigt perfekt kväll.

”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”

Så mycket folk, så mycket dansfolk och… så många brudar! Kul för mig men otur för Camilla som valde att fira sin 24-årsdag med att hänga med mig till Sundsvall och Aveny för att dansa till Zlips. Kampen om de killar som verkligen dansade där var emellanåt hård och jag har aldrig behövt bjuda upp så sällan någon gång tidigare på Aveny!

Många var de danser som låg rejält över vad som är normalt kvalitetsmässigt för en dansrestaurang-dans och med lite tur och givetvis massor med skicklighet så lyckades jag hitta ”rätt” danspartner när Addicted to love aviserades från scenen. När jag dessutom hittade luckor på dansgolvet blev det en av kvällens absolut bästa danser.

Zlips levererade i vanlig ordning härliga danslåtar och jag har egentligen inget att klaga på överhuvudtaget när det gäller den danskvällen. Att Kricke fick ett skrattanfall och vi fick dansa till instrumentalmusik i en låt hade jag överseende med eftersom Aveny trots allt inte kan vara den mest stimulerande miljön man kan spela i!

Ett av Zlips största fans, (minst 120 kilo) diggade hårt framme vid scenen och headbangade så intensivt att han var tvungen att hålla i sig i räcket vid scenkanten för att inte tappa balansen. Hans tyngd i kombination med viss ölkonsumtion, balans därefter och det ihållande diggandet resulterade i att räcket helt enkelt slets loss ur sina fästen i golvet och fick plockas bort helt i en av pauserna.

Det kostar på att digga Zlips!

”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”

Det måste nästan vara någon form av rekord, jag har nu överlevt elva dansfria dagar i rad. Dansabstinensen sprutar ur öronen på mig och jag törs knappt slå på radion, för då spär jag bara på lidandet... Men som de säger, efter regn kommer det solsken, vid uppförsbackens slut börjar ett medlut, när det är som sämst kan det bara bli bättre... och jag skulle säkert kunna hitta på ännu fler dåliga uttryck, men istället ska jag komma fram till det väsentliga!

I morgon ska jag på dans...  och det blir dessutom dans tre kvällar i rad! Det är sånt som kallas kompensation... I morgon ska jag njuta till tonerna av Zlips nere i Sundsvall när de spelar på Aveny och sen blir det Blender på fredag på Ersboda FH i Umeå. Trippeln avslutas sedan med Highlights i Härnösand på lördag kväll och jag lovar och svär att jag kommer att ha hur mycket energi som helst kvar till den kvällen trots två andra utflykterna.

Sen på söndag ska jag se reprisen på Hello Africa eftersom jag missar den på torsdag och reprisen Let's dance eftersom jag missar den på fredag, och reprisen på Melodifestivalen eftersom jag missar den på lördag... snacka om soffpotatis!

Det är en bra sak med tv-program, man kan spela in dem eller se på repriser, eller på internet... det kan man inte med en danskväll... 

Inte för att det skulle påverka valet ändå... jag har aldrig och kommer aldrig i framtiden heller stanna hemma från en dans för att se något på tv.

"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"

Jag läste dansdagboken hos min danskollega Lejon om hans fredagskväll med Jannez och fick då ett litet uppslag till denna text. Han nämnde nämligen att han blivit less på att dansa med sig själv! Detta fenomen kan nog vara ganska allmänt utbrett bland oss killar, men knappast speciellt känt bland tjejerna som är på dans.

Om vi börjar med ett oomkullrunkeligt faktum så är det ju faktiskt så att alla killar har olika dansstilar. Det finns inte två killar som dansar och uppfattar musiken exakt på samma sätt, vilket medför att när en tjej byter partner så får hon direkt en ny stil att försöka följa, ibland till det bättre och ibland till det sämre.

För oss killar blir skillnaden inte lika påtaglig, inte på samma sätt i alla fall. Givetvis kan man dansa på ett annat sätt med en tjej som är bra på att följa jämfört med en som inte är det, men om man ser till själva stegen och turerna så är skillnaden marginell om man jämför en dans med två likvärdigt följsamma tjejer. Då är det mer personkemi, om man dansat mycket med varandra tidigare och liknande faktorer som upplevs som skillnader för oss.

Detta innebär att om vi vill ha variation på våra danser, så måste vi helt enkelt ordna det själva!

Hur gör man då det? Jo, man försöker komma på, och sen utföra, nya stegkombinationer, riktningsförändringar, rotationer i olika tempo och riktningar, (riktning på rotation finns dock bara två att välja på) tempoväxlingar i dansen, lyft, kast, jämfotahopp, tresteg och barrövningar i spagat.

När man klarat av att infoga allt ovanstående i dansen och sen kombinerat dessa turer i oändlighet under fem års tid hamnar man just i denna situation som Lejondans beskrev. Man blir less att dansa med sig själv… och då måste man gå vidare och hitta ännu flera nya idéer till dansen.

Givetvis kan man luta sig förnöjt tillbaka och kallt förutsätta att man har nöjda danspartners om man blir uppbjuden hela tiden, men för egen del så blir det inte kul att dansa 2-3 gånger i veckan och bara göra likadant hela tiden. Även om jag har olika stilar beroende om det är snabba eller lugna låtar, och även lite beroende på vilka låtar det är, så blir det till sist ganska enahanda att trampa runt på samma sätt varv efter varv.

Jag brukar oftast komma på nya turer när jag jobbar och steppar runt till musiken från radion. Ibland har det även hänt att jag fått idéer direkt i huvudet, men det är inte lika vanligt. Sen är det många turer och idéer som aldrig sett dansgolvets ljus, eller kanske bara sett det en gång tills jag testat och konstaterat att den inte varit bra/genomförbar/skön/ofarlig osv.

Ett exempel på en sådan ”idé” direkt ur verkliga livet får bli avslutning på denna blogg. Det var för några år sedan och det hade börjat bli ganska populärt här uppe i norr att fälla tjejerna ner mot golvet på de lugna låtarna. Jag fick då en ingivelse att jag skulle utveckla ”fället” med en uppföljande manöver.

Om man tänker på den position som killen har när han har en tjej fälld ner mot golvet, så står han lätt böjd över henne med höger ben mellan hennes lår. Min tanke var då att smidigt flytta benet till utsidan av hennes närmaste ben, dvs så att jag skulle stå bredvid henne och ha benen helt tillgängliga (mina egna alltså) och sen från detta (för mig) lätt framåtböjda och (för henne) liggande läge skulle jag ta några korta steg i takt till musiken med henne släpande bredvid mig, för att sen elegant resa upp henne till stående igen.

Efter att ha bearbetat min plan i några veckor, diskuterat den med Therése och testat den utan partner på parketten i vardagsrummet, så var jag redo att förgylla kvällen för någon… stackars sate! Eftersom jag varken är störst eller starkast, utan bara nästan… så valde jag att bjuda upp en riktig lättviktare och frågade om jag fick testa en ny grej på henne.

Efter viss tvekan så gav hon klartecken och vi svävade ut på golvet. Efter en stunds vacklande från min sida var det så dags och jag fällde min fjäderlätta danspartner ner mot golvet, lät högerfoten mjukt smita över hennes ben och så i ren Groucho Marx-stil tog jag några steg medan hon fortfarande låg i mina armar.

Redan när jag tog första steget kände jag att hon blev stel som en pinne och när jag tog andra så kom det ett halvdesperat ”stopp stopp” över hennes läppar. Jag stannade och reste henne upp till stående och möttes där av ett skrattande ansikte! Det som hade hänt var att när jag drog henne så tappade hon skorna! Självklart… klackarna i golvet och vid minsta glapp så… ajöss med dem!

Så var det med den idén, den var i alla fall väldigt elegant och effektfull i min hjärna…

”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”

Igår kväll var det återbesök på Parken här i Ö-vik, en vecka efter dansmaran. Kroppen hade i stort återhämtat sig, förutom höger axel som fortfarande vill spöka lite för mig.

Jannez spelade i vanlig ordning kul och medryckande dansmusik och jag hade flera härligt snabba foxar igår. En av kvällens bästa lugna danser, om man ser till musiken, fick jag avnjuta med en tant i min mors ålder? men jag klagar inte, jag dansade hellre med henne än stod vid sidan om golvet!

Jag missade inte en dans på hela kvällen, knappt en takt faktiskt, men detta till trots fick jag vid ett flertal tillfällen höra att jag var sval (och skön), frågor om jag varit ute osv. Anledningen till den reaktionen från mina danspartners beror på att min kropp till en mycket liten del består av underhudsfett, i kombination med att Parken förmodligen behållit ventilationsinställningarna från maran, då det var över 1000 personer i lokalen? vilket det INTE var igår.

Som det kanske framgått tidigare så gillar jag att testa nya tjejer och dansa med många olika, och igår var inget undantag. Förutom min fru så var det bara en tjej på hela kvällen som jag dansade två danser med, övriga fick bara en dans vardera.

Dessutom hade jag osannolikt flyt på slutet av kvällen. När jag dansade med Therése beklagade jag mig över att jag fortfarande hade tre tjejer som jag inte lyckats bjuda upp på hela kvällen. Efter vår dans återstod endast tre herrarnas innan det skulle vara dags för kvällens sista dans, och mot alla odds så lyckades jag på de följande danserna bjuda upp alla tre som jag saknat innan.

Förutom att jag kände mig lätt ?frostbiten? så var jag mycket nöjd med kvällen. Det fanns många som jag gärna dansat mer med, men samtidigt många som jag inte ville missa och då är man väl inte mer än MAN.  Jag valde helt enkelt kvantitet före kvalitet? eller räknas det månne som det omvända? att jag valde kvalitet före kvantitet? Ja, jag vet inte, men kul var det!

?kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen?