Norrlandsfoxxen

Vissa danskvällar känner jag mig lätt desperat, och igår var en sådan kväll. Jag åkte de två milen ner till Bjästa för att dansa till Sannex. Det var söndagsdans mellan 18-22 och när jag betalat min hundring i entré (kaffe+macka ingick i priset) så kunde jag snabbt konstatera att jag var näst yngst bland det dryga 100-tal personer som sökt sig till dansen.

Just i det läget kände jag mig inte så desperat, utan det var först efter att herrarnas tre första danser var avklarade som den känslan dök upp. Då klev Sannex plötsligt av scenen och in kliver tre spelemän för att bjuda på en hambo! Samma procedur upprepar sig efter damernas tre danser och sen ytterligare två gånger till innan det är paus. På spelemännens två sista danser var det schottis istället för hambo.

Efter fikapausen hade dock GDV:s musikaliska bidrag lämnat byggnaden och resten av kvällen blev som en vanlig danskväll.

Och nu kommer den inledning jag först hade tänkt skriva.

 

När man är på dans och får en riktigt bra/kul/mysig dans så kan jag ibland känna att jag nästan tycker synd om nästa person som jag ska dansa med, eftersom jag på förhand vet att det bara kan bli ”sämre”. Så kände jag även igår när jag skulle dansa till Sannex. Efter Highlights kanonspelning färskt i minnet från kvällen innan så… Det skulle helt enkelt bli svårt för dem att överträffa det.

Men Sannex ÄR bra, de spelar bra, har bra låtval och de skulle fungera på vilken modern dans som helst.

Danspubliken igår var som sagt av kategorin mycket övermogen ungdom, men som det brukar vara på sådana tillställningar så var dansbarheten hög och för egen del, komplimangskörden riklig.

Roligast var en tant i 70-års åldern, som tyckte att jag var en rackare på att svänga runt på dansgolvet. Jag upplyste då henne om att jag hållit på ett bra tag för att lära mig konsten och att jag nästa sommar kunde fira 30-årsjubileum på dansgolvet.

Hon tittade förvånat på mig och så sa hon: ”Fyller du trettio nästa år?? Jag trodde inte du var mer än 25!”