Så mycket brudar. Så lite tid!
En kall och mörk novemberdag 1985 satte jag mig på planet från Umeå som via Stockholm skulle ta mig till New York. Jag hade tränat hela sommaren och hösten, och trots endast några plusgrader utomhus hade jag kört ett pass nästan varje dag sista månaden. Målet för mitt besök var att springa New York Marathon, något som jag såg fram emot med skräckblandad förväntan.
Varför åka över Atlanten för att springa 42 kilometer tillsammans med 18000 andra likasinnade? Var jag toppseedad favorit? Var jag uttagen i landslaget eller någon träningsgrupp? Var det överhuvudtaget någon mer än jag som brydde sig om hur det gick för mig? Jo, det var det, nämligen mina föräldrar och min syster som också följde med som supporters, men i övrigt var jag bara en i mängden.
Jag sprang de 42195 metrarna genom New York på 4 timmar och 22 minuter, slutade på en 10018 plats, nästan två timmar efter segraren. Men brydde jag mig om det? Brydde jag mig om tid eller placering vid något av de sju maratonlopp som jag sprang under min aktiva löparkarriär? Nej, det gjorde jag egentligen inte, utan utmaningen för mig var att springa hela vägen, att inte bryta för att det gjorde ont eller för att jag var trött. Om det sen tog 3:46 eller 4:22 spelade ingen roll, huvudsaken var att jag klarade det.
Idag ligger löparskorna på hyllan och glöden har falnat. Men vid två tillfällen varje år flammar den upp igen och det är när det är dags för dansmaran i Ö-vik.
För mig är dansmaran mer än en danskväll, det är en utmaning, ett maraton där det varken finns någon segrare eller några priser att hämta, utan bara en uthållighetstest där jag på sätt och vis återskapar lite av känslan från mina lopp.
Det har till och med gått så långt att jag numer har ett tidschema, en plan för kvällen och även lite planering för dagarna inför maran. Givetvis försöker jag äta och framför allt dricka extra mycket sista dagarna innan det är dags. Inget Gunde-upplägg utan mer att jag tar en halv portion till fast att jag börjar känna mig mätt och dricker ett glas extra för att fylla vätskedepån.
När det sen är dags för maran finns ingen återvändo. Musiken börjar spela klockan 19 och då SKA jag vara där, redo att beträda golvet på första dansen. Sen dansar jag alla danser fram tills klockan är omkring 23 och då springer jag ner till garderoben där jag byter tröja och dricker en läsk. Tidsåtgången för det brukar vara ungefär en dans, vilket då är min enda paus under kvällen. Efter det återfinns jag på dansgolvet fram till klockan 03:00 då kvällen är över. Sen… gör jag om samma sak kvällen efter… 8 timmar till.
Givetvis dricker jag mer än en gång per kväll, jag brukar försöka ta en sväng förbi vattendunkarna vid ett tillfälle varje omgång som det är herrarnas dans. Den vätskekontrollen gör att jag numer slipper krampkänningar i ben och fötter som jag tidigare nästan alltid lidit av i samband med dansmaran. Man har inte alltid varit gammal och klok...
Om man sen ska se på själva dansandet på maran så är det inga större skillnader mot en vanlig danskväll, lite trångt emellanåt eftersom det normalt brukar komma mellan 900-1400 besökare, men oftast finns det ganska fina utrymmen på de båda dansgolven. Det som för mig är den stora skillnaden mot vanliga danser, förutom tiden då, är att jag på dansmaran i princip väljer bort alla Norrlandstjejer som jag kan dansa med på årets övriga 50 helger och istället försöker hinna dansa med så många nya och långväga danstjejer som möjligt.
Den taktiken har resulterat i att jag nu till helgen, inte bara har lokala tjejer som absolut vill dansa med mig, utan det kommer även tjejer från södra landsänden som vet att de kan dansa med killarna i gänget som de sitter på bussen med… och med mig. Det ger mig även fördelen att oavsett var jag dansar, Växjö, Stockholm eller någon annanstans söder om Dalälven, är chansen god att jag träffar på någon som jag brukar dansa med på maran!
Slutligen, om man räknar att på en timme hinner ett band normalt spela 9 danser så blir det 72 danser per kväll och följaktligen 144 danser på hela dansmaran, plus eventuella extranummer. Om man sen säger att det är 1000 personer i lokalen, gissningsvis är lite drygt hälften tjejer, så innebär det att när lördagens dans är slut så har man fortfarande minst 350-400 tjejer som man inte hunnit dansa med.
För att illustrera detta frustrerande dilemma lät jag trycka upp en ”dansmaretröja” för något år sedan med texten: ”Så mycket brudar. Så lite tid!”. En ganska bra beskrivning av dansmaran tycker jag själv…
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Zlips - Ersboda Umeå
Det är stor skillnad mellan att känna sig i form och att verkligen vara det, det märktes äckligt väl på dansen i fredags. Trots att Zlips spelade kanonbra och utbudet av danstjejer Ersboda Fh var stort, så blev det inget minnesvärt framträdande från undertecknad.
Visst glimmade det till vid några tillfällen, men orken och därmed även engagemanget fanns inte utan många gånger dansade jag bara av danserna i rena grundsteg. Det var först på slutet av kvällen som jag tände till lite extra och kände att glöden vaknade till inom mig.
I efterhand ångrar jag lite hur jag funderade innan dansen, min plan var att ta det lugnt och inte anstränga mig i onödan utan försöka återfå krafterna inför nästa helg. När jag på slutet av kvällen släppte loss och lät svetten komma igång så kändes det faktiskt som att det varit en bättre plan, att svettas ut det dåliga och sen fylla på med fräscha krafter.
Som sagt, Zlips höll hög nivå och levererade kvällen igenom. Några nya låtar höll på att köras in så här inför maran, och de kommer säkert att låta tightare då. Glädjande för mig, så spelade de ”Addicted to love”, trist för både mig och min danspartner så blev det en bedrövlig dans… jag ville så mycket men fastnade både i baktakt och i andra danspar vilket förstörde mycket av känslan. Men jag tar nya tag…
Jag får se hur jag känner mig i slutet av veckan. Rent logiskt ska man väl ta det lugnt hela vägen fram till fredag, men det finns någonstans i bakhuvudet en plan på att ta en halvkväll på Aveny på torsdag när Date spelar där… eller göra något annat ansträngande för att rensa kroppen inför helgen. Men är det som det varit här idag… -18, så känns jogging inte som något lockande alternativ.
”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”
Shake - Tonhallen Sundsvall
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja denna blogg, som givetvis i huvudsak ska handla om dansen i lördags, då Shake spelade på Tonhallen i Sundsvall när dansklubben Altira firade 20års-jubileum.
Jag kan ändå inte kringgå orsaken till att denna blogg kommer först nu. Jag vet att det kommer att slå tillbaka på mig, men då Therése redan har klankat på mig i flera dagar så känner jag mig ganska härdad och därför ganska säker på att även klara eventuella kommentarer från er, mina kära läsare.
Det finns något som heter "att lära av sina misstag". Barn gör det ofta - en handflata på spisen, en slick på den djupfrysta gungställningen eller varför inte ett ryck i svansen på grannens folkilskna rottweiler, och vips, precis som med att äta vit flugsvamp - det händer bara en gång!
Sen har vi då - mig. I stort är jag nog lika "normal" som alla andra, men råkar det bli dans inblandat, då spricker det ganska rejält ibland. Mitt största problem är att jag inte riktigt har koll på att jag inte är 20 längre, och har fysik som en etiopisk maratonlöpare.
Hade jag haft de förutsättningarna hade kanske inte dans till 02:00 på torsdag kväll följt av knappa 4 timmars sömn, 8 timmars arbete, Let's dance till 23 på fredagskvällen, upp i ottan på lördagsmorgonen, 13 mil till Umeå, flytta åt en kompis, 13 mil tillbaka hem, middag, dusch, 16 mil till Sundsvall, 4 timmar underbart intensiv dans, 16 mil hem, i säng 03:30, ha påverkat mig i den omfattning som det gjorde. Men som sagt? jag är tydligen inte 20 längre.
Från 03:30 på söndag morgon till 06:30 på måndag morgon (27 timmar) befann jag mig i ryggläge i ganska exakt 24 av dessa timmar! Jag hade hög feber, varje led i kroppen smärtade och muskelvärken i benen var nästan pinsam. Jag sov, jag svettades och frös om vartannat och varje gång jag hostade kändes det som att lungorna blödde och var på väg upp.
För er som händelsevis tror att detta var en unik händelse kan jag berätta att så väl är det inte. Det har hänt fler än en gång att jag helt enkelt packat ihop pga utmattning, uttorkning osv efter några hårda danskvällar. Senast var väl på dansmaran för några år sen, då jag tuppade av i duschen på Paradisbadet, förmodligen beroende på en kombination av just utmattning och uttorkning.
Jag har hur som helst återhämtat mig hjälpligt under veckan, och hoppas kunna dansa i vanlig omfattning ikväll i Umeå. Och med det, över till rapporten.
Innan vi åkte till dansen i Sundsvall hade jag blandade förhoppningar, jag vet att det finns många duktiga dansare där nere och att intresset är stort, men samtidigt fanns tanken att det kanske skulle vara mera en festlighet än en danskväll för klubbmedlemmarna.
Det tog dock inte lång stund innan jag insåg att min oro var ogrundad och istället fick jag en av mina roligaste danskvällar på väldigt länge. Hur det kunde bli så berodde på tre, för mig, viktiga faktorer.
- Danspubliken. Är det en dansklubb som anordnar en dans så är möjligheterna goda för att det är en bra danspublik närvarande. Så var det verkligen i Sundsvall.
- Utrymmet på dansgolvet. All heder åt Altira som hade sett till dansbarheten mer än till intäkterna. Det kändes som att de mätt upp dansgolvet och sen beräknat antalet biljetter utifrån hur mycket yta varje dansare behövde. Inte ens på de snabba låtarna, när man omringas av buggare, så kändes det trångt.
- Musiken! Sist men absolut inte minst? medryckande och kul musik, utan det faller det även om punkt 1 och 2 är uppfyllda. Och jag säger bara det? Shake klarade båda kriterierna med råge! Deras karriär som dansband är inte speciellt lång, men den går med raketfart mot stjärnorna? hur kul som helst!
En gång under kvällen hade jag till och med anledning att fråga min danspartner om hon var dopad, det var efter en snabb fox, en RIKTIGT snabb fox där jag levererade stegkombinationer som jag inte visste själv att jag kunde, eller fanns? och hon bara hängde med!
Men det är väl så, allt har sitt pris. Debet och kredit ska gå ihop så har man för kul så får man betala ett pris för det, så är det bara. Huvudsaken är att jag hinner bli helt frisk innan maran? för då finns inget utrymme för kompromisser. Då är det dansa eller dö som gäller - 16 timmar nonstop. I'm loving it!
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Blender - Aveny Sundsvall
Så var årets första torsdagsdans på Aveny i Sundsvall avverkad. Tidigare har jag trott att min positiva syn på danserna där kommit av lågt ställda förväntningar, men då jag har lika kul varje gång jag är där och nu börjar förvänta mig att ha det redan innan jag åker dit, så är jag nog tvungen att inse det nog inte beror på låga förväntningar utan det är helt enkelt kul att dansa där? punkt slut!
Blandningen av dansfolk och pubfolk är i sig ganska spännande, och till skillnad från andra ?dansrestauranger? så känns det som att pubfolket är i minoritet, åtminstone på dansgolvet. Innan Blender började spela så kom det ett gäng med 5 tjejer och satte sig vid ett bord en bit från där jag och Anders slagit oss ner. En av tjejerna kände jag igen från andra dansställen, men övriga fyra var helt okända.
Vad gör man en sådan gång? Det finns bara två alternativ? ingen eller alla! Och så blev det? jag bjöd upp ?danstjejen? till kvällens första dans och de följande fyra danserna plockade jag flickorna från samma bord, en efter en. Och vad var resultatet? Fem riktigt trevliga danser, förvisso på lite olika nivå, men ingen av dem hade problem att följa mig utan vi svävade snyggt fram över golvet.
När det gäller Blender så flöt även det på i vanlig god stil, förutom ett litet problem med ljussättningen i början av kvällen. Jag vet inte om jag håller på få samma problem med Blender som jag hade med Boogart när jag dansade som mest till dem, jag känner igen alla låtar så väl att jag ibland tänker ?men, spelar de den låten IGEN?? fast att de inte har spelat den tidigare under kvällen.
Jag träffade även på ett inte helt obekant ansikte i en av pauserna, ett ansikte som jag pinsamt nog inte alls kunde placera. Det var en av killarna i Shake som hade lämnat scenen och sökt sig ut på dansgolvet som en vanlig man (gammalt dansordspråk). Vi hann utbyta en hel del synpunkter om dans och dansrelaterade företeelser innan pausen var över och jag åter hastade mot dansgolvet.
När klockan närmade sig två gick jag mycket nöjd mot utgången. Trist nog så dröjer det över en månad innan jag kommer att dansa på Aveny igen. Förvisso är Date där 1 februari, en dans som jag normalt inte skulle ha missat, men då dansmaran här i Ö-vik drar igång kvällen efter så sparar jag krafterna till den istället.
?kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen?
Highlights - Folkets park Skellefteå
Efter en lång och stärkande sömn efter Ersbodadansen, en rejäl lunch hos mina föräldrar och på det en lång och välgörande dusch satte jag mig i bilen tillsammans med de ständiga singlarna Anders och Lennart för att åka upp från Umeå till Skellefteå för att dansa till Highlights. Samtalsämnet i bilen var givet, dans, men hade en tendens att inte alltid hålla sig inom anständighetens ramar.
Väl framme kunde vi konstatera att det var lite mindre folk än vid tidigare besök, men ändå fullt tillräckligt för en bra kväll. Åldersmässigt var det en bra blandning, förvisso inte så många av de yngsta årgångarna, men inte heller så många av kategorin övermogen ungdom som gärna använder armbågar för att bana sig fram över dansgolvet.
Detta, i kombination med den återvunna energin efter kvällen innan, förvandlade besöket i Skellefteå till en riktig höjdarkväll, med dansmarekänsla? bara bra dansare och till skillnad från maran, gott om utrymme på dansgolvet! En annan sak som spädde på min posivitism över kvällen var att jag blev uppbjuden hela tiden, till och med en gång på herrarnas. Jag brukar normalt ha det lite jobbigt med den delen just i Skellefteå-området, men igår var tjejerna så där härligt galna och nästan sprang efter mig!
När kvällen var över var jag så uppåt, så fylld av energi, att jag frångick min plan att köra de 13 milen ner till Umeå och sova där. Istället körde jag ner till Umeå, släppte av mina dansande bröder och sen gasade jag vidare ut i natten. Klockan 04:05, efter 28 mils nattkörning var det fortfarande fullt ös på bilstereon, när jag svängde in i byn här hemma. Sista timman fick RixFm:s musikmix vika hädan till förmån för en cd? med Highlights!
Det var tur att det var natt och alla att djuren? och poliserna sov? för det är precis lika svårt att köra sakta som att dansa sakta till låtar som ?say you will? och ?som av eld?.
?kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen?.
Shake - Ersboda Fh Umeå
För egen del var det dessvärre sämre med energin, en tung arbetsvecka, dåligt med sömn och halvkaotiskt innan jag kom iväg gjorde att jag inte riktigt orkade komma upp i varv under kvällen. Som sagt, inget fel på vare sig musik eller danspartners utan jag klarade helt enkelt inte uppbringa tillräckligt med kraft för att släppa loss helt och hållet. Ett tydligt tecken på att tempot inte var som det brukade var att jag inte ens behövde byta skjorta i pausen!
Det blev hur som helst en trevlig kväll, lite softare än vanligt, men med många trevliga danser i vanlig ordning. Några nya bekantskaper, många gamla och en och annan riktigt gammal hann jag dansa med under kvällen. Sista dansen stod jag och kunde då konstatera att istället för att sväva runt på dansgolvet med EN söt tjej så fick jag sällskap av TVÅ söta tjejer när jag höll mig utanför golvet. Det ger en onekligen något att fundera på?
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen".
Om rumpklämmande på dansgolvet.
När jag är på dans är jag oftast så fokuserad på själva dansandet att jag aldrig hinner notera vad som händer på dansgolvet i övrigt. Uppblossande romanser, dispyter, havererande förhållanden, omkullbuggningar, ja allt sådant går mig i princip helt obemärkt förbi. Det enda som eventuellt fastnar på min hornhinna är när danspar lämnar golvet efter halva dansen.
När det händer kan man till 99% vara säker på att det inte beror på tjejen, utan att killen/herren inte hållit sig inom ramarna för vad som anses som anständigt beteende. Sista procenten har jag själv råkat ut för vid ett tillfälle. Tjejen som jag dansade med förklarade, lätt rodnande, att om hon inte gick på ”det lilla rummet” omgående så var risken överhängande att jag skulle vara blöt på fler ställen än skjortan innan vår dans var slut. Jag köpte hennes argument helt och fullt och vi slutförde vår dans senare under kvällen istället.
Men övriga 99% är egentligen ganska tragiska, att det ska behöva förekomma på dans överhuvudtaget. Nu är det givetvis bara en liten klick som står för alla taffligheter, ibland i oförstånd, ibland i fyllan och ibland i ren desperation. Med taffligheter syftar jag på allt från rena verbala påhopp, fräcka förslag osv, till felplacerade händer och erigerade könsorgan.
Min förhoppning är att ALLA tjejer/kvinnor som råkar ut för dylika incidenter säger stopp och belägg, och låter killen/mannen förstå att hans beteende inte är acceptabelt. Nu tror jag inte att det är så utan många tjejer härdar ut hela dansen med ”behandlingen” för att slippa få blickarna på sig när hon snabbt lämnar golvet mitt under en dans.
Nu är ju jag kille och jag kan givetvis inte uttala mig något djupare i det här ämnet, eftersom män och kvinnor är så olika i våra beteenden. Ibland brukar jag leka med tanken på ett litet experiment på dansgolvet just om det hur olika vi är.
Om man tog 100 danspar och lät dem dansa en dans. Killarnas uppdrag var att under första halvan av dansen förflytta ena eller båda händerna till området som ligger nedanför det som i dagligt tal kallas ryggslut. Sen skulle man räkna antalet par som slutförde dansen. Med att slutföra menar jag då par som dansar hela dansen utan att tjejen säger till killen att flytta sina händer, flyttar dem själv eller lämnar honom på golvet.
Jag har ingen aning själv vilket resultatet skulle bli, men jag skulle gissa på att mellan 85-95 par skulle ha avbrutit dansen innan den var slut.
Om man sen skulle göra det omvända… Som ni förstår är det här en helt hypotetisk tankenöt, eftersom det skulle vara hart när omöjligt att få ihop 100 tjejer som kan tänka sig att nypa en kille/man i rumpan på dansgolvet. Finns det 5 på en normal danskväll får man vara nöjd!
Men, om man då hade 100 tjejer som skulle utföra samma uppdrag som killarna i exemplet innan… hur många par skulle det då vara kvar när musiken tystnade? Vad tror du?
Casanovas - Härnö Dans Härnösand
Det är ganska skönt att inte vara som alla andra…
Igår kväll var det så dags för comeback på Härnö Dans i Härnösand, efter mer än ett års bortavaro. Anledningen till att jag inte dansat där på så lång tid beror dock inte på mig utan på att lokalerna stängdes och inte fick ny ägare och arrangör förrän sent under hösten 2006.
Det var lite spännande, man visste inte riktigt vad som väntade, men när vi väl kommit dit var det mesta sig likt. Ute på parkeringen satt gubbarna i bilarna och stärkte sig inför kvällens övningar, i puben förberedde kvällens trubadur sig inför sitt framträdande, inne i danslokalen satt det matgäster vid flera av borden och i puben bredvid scenen stod en tjej med långt böljande hår, kort svart klänning och matchande skor med hög klack. Hennes placering förvandlade henne ofrånkomligt till ett lämpligt övningsobjekt för alla onyktra karlar att träna sina taffliga raggningsrepliker på.
Casanovas äntrade scenen halv tio och jag gled ut på dansgolvet tillsammans med Camilla till kvällens första dans. Vi var inte speciellt många par just då, men dansgolvet fylldes ganska snabbt under första halvtimmen. Jag hade tidigare fått information om att på premiärdansen som var i december (Martinez), så hade det varit över 700 betalande, men det är i princip omöjligt att uppskatta folkmängden då det både är folk på dansgolvet, vid borden, inne i puben och såna som cirkulerar hela tiden. Jag skulle dock inte tro att det var lika mycket denna gång, men det kan säkert ha varit över 500 personer, vilket även det är en mycket bra siffra.
Om Casanovas kan man säga mycket… men jag vet inte var jag ska börja. Enklast är väl att säga att de spelade som publiken var… nämligen väldigt blandat! Det fanns flera höjdpunkter, bland annat en riktigt bra version av 7-milakliv men samtidigt många danser med musik som definitivt inte gick hem hos mig. Kanske valde de musik efter vilka som var där, och om det inte var så, så är jag rädd att lördagens fikaband på dansmaran i Ö-vik härmed är utsett. För bredvid Blender och Perikles tror jag att de kommer att få det svårt att behålla dansarna på golvet när magsäcken börjar göra sig påmind.
Jag dansade alla danser under kvällen och hade i princip bara bra danser hela tiden. Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till flickan i baren som jag nämnde i inledningen. Oavsett om hon stod där ensam eller tillsammans med någon kille (med en öl i handen) så tittade hon nästan hela tiden intresserat ut över dansgolvet.
Till sist kunde jag inte ignorera det längre, vill man dansa så ska man få det, oavsett var man står, hur man är klädd eller om man kan dansa eller ej! När det blev en lugn dans stegade jag fram och bjöd upp henne. Efter att vi dansat klart hade jag ingen aning vilka låtar som vi hade dansat till, jag visste bara att jag hade haft kvällens helt klart bästa dans! Det var följsamhet ”in absurdum” från hennes sida och jag hade nog inte genomfört dansen bättre om jag dansat själv… det hade bara sett mycket konstigare ut!
Det visade sig att hon var från Uppsala, på tillfälligt besök i Norrland. Hon hade inte vågat ta sig an vårt uppbjudningssystem, utan hon stod bara vid sitt barbord och… led! Givetvis ”förbarmade” jag mig över henne vid ytterligare två tillfällen under kvällen, och det visade sig att vår första dans inte var någon lyckträff, utan hon var exakt lika följsam de andra danserna.
När det var dags för extranummer frågade hon mig om jag buggade, men det finns gränser för hur långt jag går i mitt förbarmande! Så, för mitt eget bästa och allas säkerhet så svarade jag att jag inte kunde bugga. Jag gick sen för att se om Camilla ville åka eller om hon hittat någon att bugga den avslutande dansen med, och det hade hon. Jag gick då fram till scenen för att hämta ryggsäcken med mina ombyten, men blev då stoppad av min följsamma vän från baren. Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig en snabb fox? Jag log med hela ansiktet när jag svarade… ”jag trodde aldrig du skulle fråga”.
Sen bar det av i en rasande fart över golvet… och jag testade det mesta, utan någon hänsyn till hennes klacklängd. Hur det hela slutade? Stackars Camilla vrickade foten när hon buggade medan min dans med ”Uppsala” var som de andra under kvällen… fulländad!
En sak har jag lärt mig under mina år på dansgolvet, guldklimpar kan man hitta nästan var som helst, det gäller bara att våga leta och tänja på gränserna.
”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”
Zlips - Furuparken Östersund
Efter fredagskvällens besök på Furuparken i Östersund kan jag idag lägga till ännu ett dansställe till min redan ganska långa lista.
Zlips stod för musiken och de gjorde det mycket bra! Helt tramsfritt och Melissa sjunger som en gud… inna! Enda minuset för egen del var att Addicted to love var struken från spelschemat, men man kan inte få allt!
Gott om bekanta ansikten var det ont om men sådant gör bara en danskväll mer intressant. Jag dansade alla danser under kvällen men jag hade bara dansat med sju av kvällens partners någon gång tidigare. Resten var nya bekantskaper och jag fick faktiskt bjuda upp två gånger på damernas, på deras första uppbjudningsomgång, innan budskapet hade gått fram till tillräckligt många av tjejerna… Jag var där för att dansa!
Efter det behövde jag bara bjuda upp på herrarnas och inte ens det vid ett tillfälle! Sådana små ljuspunkter värmer en gammal mans hjärta oerhört!
Vad kan man säga om Furuparken då? Jo, det var en trevlig lokal, bra dansgolv, lite långt till vattnet för dem som ödslar tid till sådana oväsentligheter, trevlig och effektiv personal i såväl garderob som fik. Danspubliken var betydligt yngre än på Folkets hus och dessutom betydligt smidigare i trafiken på dansgolvet.
Är det bara ett bra band och inte fullbokat på L-E:s Danspensionat, så återkommer jag mycket gärna till Furuparken fler gånger, för det fanns många kvar som jag ville, men inte hann, dansa med innan kvällen var över.
”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”
Demokratisk dans
Det som ni kommer att kunna läsa här är ganska unikt. Jag måste nämligen erkänna en sak… jag hade fel! Det är inte ofta det händer… jag tror bara att jag har haft fel en gång tidigare, någonsin! Jag får säga det Ronny, och eventuella andra som reagerade på det jag skrev i min förra blogg från Växjödansen, här i Norrland har vi INTE demokratisk dans!
Jag vet inte vilken betydelse jag hade lyckats blanda in i ordet demokrati, utan jag var helt enkelt ute och cyklade! Efter att ha fördjupat mig i ordets innebörd, det står mest om fria val och majoritetsstyre, så insåg jag att det mycket riktigt är demokratisk dans i södra landsänden!
Det är mycket sällan som herrarna är i majoritet på dans, vilket i sig inte är underligt då det finns fler kvinnor än män i Sverige. Men precis som i vårt samhälle i stort, där männen alltså är undertaliga kvinnan, så intar herrarna maktpositionerna, blir beslutstagare, även på dansgolven.
Sen finns det då dessa ”desperata kvinnor” som min svärfar kallade dem, det är då dansens Mona Sahlin, Antonia Ax:son Johnson och Gudrun Schyman. De sticker ut och tar för sig i männens värld medan övriga kvinnor fogar sig i vad ”makthavarna” beslutar.
Här i Norrland har vi definitivt inte demokratisk dans, mer än i nödfall. Här väljer vi att dansa JÄMLIKT! Ni vet, lika kul för lika arbetsinsats på dansgolvet. Det kan kanske kallas jämställdhet i dagligt tal.
Men vi ska ändå vara tacksamma för att vi inte dansade i Afghanistan före demokratins intåg, för där hade de diktatorisk dans på den tiden. Då var det EN person som bestämde vilka som skulle dansa med varandra. Den personen gällde det att hålla sig väl med.
Gjorde man inte det riskerade man att få dansa med Tjocka Berta eller Slem-Sören hela kvällen. Det var därför lätt att se vilka som dansade i Afghanistan, för de hade brun tunga.
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Wahlströms – Växjö Folkets park
I lördags var jag, Therése och min svärfar på dans på Växjö Folkets park. Wahlströms skulle spela och redan innan vi åkte ner till Småland snurrade det en hel del tankar om danskvällen i mitt huvud. Bland annat hade Therése fått information i sin blogg om att nobbningsfaktorn var hög bland tjejerna som dansade i Växjö, speciellt de som hörde till dansklubben och de skulle enligt uppgift hålla sig till utrymmet till vänster om scenen.
I bilen på väg till dansen fick jag ännu mer att fundera och tänka på då vi började prata om att det skulle vara demokratisk dans där. Då konstaterade min svärfar lugnt, att ”där är det på sin höjd de desperata tjejerna/kvinnorna som bjuder upp”.
Väl framme kunde jag konstatera att det var ett väl tilltaget dansgolv med några spännande, lutande träpelare längst ytterkanten av golvet. Glidet var lite för bra för att jag skulle vara helt nöjd, men å andra sidan brukar det inte krävas så mycket fäste när Wahlströms spelar så jag lät det bero.
När dansen började hade det kommit en hel del folk, det var ganska blandat åldersmässigt, och det blev genast full fart på dansgolvet. Efter våra två obligatoriska så var det så dags att prova på den lokala dansbefolkningen.
Utan att gå in på några djupare analyser så kan jag säga att jag hade EN dålig dans på hela kvällen, några få som inte flöt riktigt bra och resten… hur kul som helst! Att jag dessutom sprang på en toppentjej från Värnamo som jag dansade med på Hudik-maran, och nu fick fyra härliga danser med, gjorde inte saken sämre.
Men hur var det sen med nobbandet och uppbjudandet? Jo… jag testade att bjuda upp på flera olika ställen i lokalen, och vid ett flertal tillfällen var jag framme vid scenen och bjöd upp. Speciellt en av de jag bjöd upp vid scenen var jag helt övertygad om att jag skulle bli nobbad av, men hon följde glatt med upp på golvet i en stilla foxtrot.
EN regelrätt nobbning fick jag dock utstå, av en ung mörk skönhet vars referensramar när det gällde danspartners var stort som ett nålsöga. Men så satt hon ganska mycket under kvällen också.
När det sen gällde den demokratiska dansen… så hade min svärfar SÅ rätt. Jag dansade alla danser utom en, jag kände mig iakttagen hela kvällen, fick glada leenden ute på dansgolvet från tjejer i par som jag dansade förbi, glada leenden när jag bjöd upp, leenden från tjejer som stod och tittade när jag svepte förbi… men blev jag uppbjuden?
Jag blev uppbjuden… EN gång! Ändå så gick jag många gånger snabbt ut till kanten och ställde mig… välkomnade alla som ville dansa, men varje gång slutade det med att jag fick söka upp någon tjej som stod och gungade i takt till musiken. Så ni kan sluta snacka om demokratisk dans… det är det som vi har här uppe… fast vi kallar det Herrarnas & Damernas.
Min svärfar, som hör hemma i det ”dansdistriktet” hade inte mycket bättre resultat än mig. Två nobbningar och tre uppbjudningar samlade han på sig under kvällen, så det kan inte bara ha berott på att jag var ny där.
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen!"