Omkastningar i dansschemat
Denna månad har inte mitt dansschema fått ligga ostört. Först blev det en oplanerad bonusdans på Äpplet i Umeå i början av månaden och nu blir det en ändring i helgen som kommer också. Ursprungsplanen var sådan att jag skulle åka ner till Sundsvall på lördagskvällen för att dansa nonstop till Blender och Wahlströms på Bergeforsparken.
Gissa då vad min kära... hon jag delar morgontidning med, i lönndom har planerat för lördagen? Jo, hon har fixat hundvakt så att vi kan åka ner till IKEA, som ligger i just Sundsvall, för att shoppa lite grejor till det blivande barnrummet!
Till saken hör att det är ca 16 mil enkel väg till IKEA i Sundsvall som är vår närmaste IKEA-butik. Sen är vi dessutom tvungna att åka hem och hämta vår hund innan jag, om jag skulle ha följt den ursprungliga planen, gjort mig klar för att åka de 16 milen TILLBAKA till Sundsvall, för andra gången samma dag!
Nog för att jag gillar att köra bil, och nog för att jag är ganska galen när det gäller dans... men någon dubbelfärd till Sundsvall blir det inte på lördag! Istället åker jag till Umeå på fredag och dansar till Blender på Äpplet. Det blir inte samma sak men det blir dans i alla fall.
Resten av månaden verkar det dock som att schemat ska hålla. Perikles på Aveny på torsdag nästa vecka är given, Highlights på Ersboda dagen efter likaså. Titanix på Parken här i Ö-vik på lördag är mer tveksam eftersom det är s.k. dubbelpub då, det vill säga lönehelg och 99% partyfolk och 1 % som är där för att dansa.
Sista helgen i mars lutar det åt en dubbel-Blender, men några detaljer återstår fortfarande innan jag kan ge klartecken till såväl Furuparken i Östersund som Matfors utanför Sundsvall.
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Länk till SvD:s artikelserie om dans
Den här intervjun, som inte kändes speciellt märkvärdig när vi satt där, har nu slagits upp mycket större än jag någonsin trott och jag känner mig nästan lite orolig för att åka på dans efter detta. Så många uttalanden och så mycket att stå till svars för... :)
Artikeln är skriven av Anna Lagerblad på SvD och jag tycker att det känns som att hon verkligen förstod vad vi pratade om, vilket inte alltid är så lätt för en utomstående. Nog om detta, här är länken: http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14799325.asp
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Dansfeber - artikelserie i SvD
Artikeln kommer även att finnas på SvD:s hemsida och jag kommer att lägga ut en länk till den så snart jag fått adressen.
Så här såg sid. 46 ut i SvD idag.
Dags för kompensation!
Det måste nästan vara någon form av rekord, jag har nu överlevt elva dansfria dagar i rad. Dansabstinensen sprutar ur öronen på mig och jag törs knappt slå på radion, för då spär jag bara på lidandet... Men som de säger, efter regn kommer det solsken, vid uppförsbackens slut börjar ett medlut, när det är som sämst kan det bara bli bättre... och jag skulle säkert kunna hitta på ännu fler dåliga uttryck, men istället ska jag komma fram till det väsentliga!
I morgon ska jag på dans... och det blir dessutom dans tre kvällar i rad! Det är sånt som kallas kompensation... I morgon ska jag njuta till tonerna av Zlips nere i Sundsvall när de spelar på Aveny och sen blir det Blender på fredag på Ersboda FH i Umeå. Trippeln avslutas sedan med Highlights i Härnösand på lördag kväll och jag lovar och svär att jag kommer att ha hur mycket energi som helst kvar till den kvällen trots två andra utflykterna.
Sen på söndag ska jag se reprisen på Hello Africa eftersom jag missar den på torsdag och reprisen Let's dance eftersom jag missar den på fredag, och reprisen på Melodifestivalen eftersom jag missar den på lördag... snacka om soffpotatis!
Det är en bra sak med tv-program, man kan spela in dem eller se på repriser, eller på internet... det kan man inte med en danskväll...
Inte för att det skulle påverka valet ändå... jag har aldrig och kommer aldrig i framtiden heller stanna hemma från en dans för att se något på tv.
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Less att dansa med mig själv!
Eftersom det inte blev någon dans denna helg så får man väl försöka roa sig med att skriva dansblogg istället. Jag kan redan säga att skriva dansblogg INTE är något fullgott substitut…
Jag läste dansdagboken hos min danskollega Lejon om hans fredagskväll med Jannez och fick då ett litet uppslag till denna text. Han nämnde nämligen att han blivit less på att dansa med sig själv! Detta fenomen kan nog vara ganska allmänt utbrett bland oss killar, men knappast speciellt känt bland tjejerna som är på dans.
Om vi börjar med ett oomkullrunkeligt faktum så är det ju faktiskt så att alla killar har olika dansstilar. Det finns inte två killar som dansar och uppfattar musiken exakt på samma sätt, vilket medför att när en tjej byter partner så får hon direkt en ny stil att försöka följa, ibland till det bättre och ibland till det sämre.
För oss killar blir skillnaden inte lika påtaglig, inte på samma sätt i alla fall. Givetvis kan man dansa på ett annat sätt med en tjej som är bra på att följa jämfört med en som inte är det, men om man ser till själva stegen och turerna så är skillnaden marginell om man jämför en dans med två likvärdigt följsamma tjejer. Då är det mer personkemi, om man dansat mycket med varandra tidigare och liknande faktorer som upplevs som skillnader för oss.
Detta innebär att om vi vill ha variation på våra danser, så måste vi helt enkelt ordna det själva!
Hur gör man då det? Jo, man försöker komma på, och sen utföra, nya stegkombinationer, riktningsförändringar, rotationer i olika tempo och riktningar, (riktning på rotation finns dock bara två att välja på) tempoväxlingar i dansen, lyft, kast, jämfotahopp, tresteg och barrövningar i spagat.
När man klarat av att infoga allt ovanstående i dansen och sen kombinerat dessa turer i oändlighet under fem års tid hamnar man just i denna situation som Lejondans beskrev. Man blir less att dansa med sig själv… och då måste man gå vidare och hitta ännu flera nya idéer till dansen.
Givetvis kan man luta sig förnöjt tillbaka och kallt förutsätta att man har nöjda danspartners om man blir uppbjuden hela tiden, men för egen del så blir det inte kul att dansa 2-3 gånger i veckan och bara göra likadant hela tiden. Även om jag har olika stilar beroende om det är snabba eller lugna låtar, och även lite beroende på vilka låtar det är, så blir det till sist ganska enahanda att trampa runt på samma sätt varv efter varv.
Jag brukar oftast komma på nya turer när jag jobbar och steppar runt till musiken från radion. Ibland har det även hänt att jag fått idéer direkt i huvudet, men det är inte lika vanligt. Sen är det många turer och idéer som aldrig sett dansgolvets ljus, eller kanske bara sett det en gång tills jag testat och konstaterat att den inte varit bra/genomförbar/skön/ofarlig osv.
Ett exempel på en sådan ”idé” direkt ur verkliga livet får bli avslutning på denna blogg. Det var för några år sedan och det hade börjat bli ganska populärt här uppe i norr att fälla tjejerna ner mot golvet på de lugna låtarna. Jag fick då en ingivelse att jag skulle utveckla ”fället” med en uppföljande manöver.
Om man tänker på den position som killen har när han har en tjej fälld ner mot golvet, så står han lätt böjd över henne med höger ben mellan hennes lår. Min tanke var då att smidigt flytta benet till utsidan av hennes närmaste ben, dvs så att jag skulle stå bredvid henne och ha benen helt tillgängliga (mina egna alltså) och sen från detta (för mig) lätt framåtböjda och (för henne) liggande läge skulle jag ta några korta steg i takt till musiken med henne släpande bredvid mig, för att sen elegant resa upp henne till stående igen.
Efter att ha bearbetat min plan i några veckor, diskuterat den med Therése och testat den utan partner på parketten i vardagsrummet, så var jag redo att förgylla kvällen för någon… stackars sate! Eftersom jag varken är störst eller starkast, utan bara nästan… så valde jag att bjuda upp en riktig lättviktare och frågade om jag fick testa en ny grej på henne.
Efter viss tvekan så gav hon klartecken och vi svävade ut på golvet. Efter en stunds vacklande från min sida var det så dags och jag fällde min fjäderlätta danspartner ner mot golvet, lät högerfoten mjukt smita över hennes ben och så i ren Groucho Marx-stil tog jag några steg medan hon fortfarande låg i mina armar.
Redan när jag tog första steget kände jag att hon blev stel som en pinne och när jag tog andra så kom det ett halvdesperat ”stopp stopp” över hennes läppar. Jag stannade och reste henne upp till stående och möttes där av ett skrattande ansikte! Det som hade hänt var att när jag drog henne så tappade hon skorna! Självklart… klackarna i golvet och vid minsta glapp så… ajöss med dem!
Så var det med den idén, den var i alla fall väldigt elegant och effektfull i min hjärna…
”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”
Så mycket brudar. Så lite tid!
En kall och mörk novemberdag 1985 satte jag mig på planet från Umeå som via Stockholm skulle ta mig till New York. Jag hade tränat hela sommaren och hösten, och trots endast några plusgrader utomhus hade jag kört ett pass nästan varje dag sista månaden. Målet för mitt besök var att springa New York Marathon, något som jag såg fram emot med skräckblandad förväntan.
Varför åka över Atlanten för att springa 42 kilometer tillsammans med 18000 andra likasinnade? Var jag toppseedad favorit? Var jag uttagen i landslaget eller någon träningsgrupp? Var det överhuvudtaget någon mer än jag som brydde sig om hur det gick för mig? Jo, det var det, nämligen mina föräldrar och min syster som också följde med som supporters, men i övrigt var jag bara en i mängden.
Jag sprang de 42195 metrarna genom New York på 4 timmar och 22 minuter, slutade på en 10018 plats, nästan två timmar efter segraren. Men brydde jag mig om det? Brydde jag mig om tid eller placering vid något av de sju maratonlopp som jag sprang under min aktiva löparkarriär? Nej, det gjorde jag egentligen inte, utan utmaningen för mig var att springa hela vägen, att inte bryta för att det gjorde ont eller för att jag var trött. Om det sen tog 3:46 eller 4:22 spelade ingen roll, huvudsaken var att jag klarade det.
Idag ligger löparskorna på hyllan och glöden har falnat. Men vid två tillfällen varje år flammar den upp igen och det är när det är dags för dansmaran i Ö-vik.
För mig är dansmaran mer än en danskväll, det är en utmaning, ett maraton där det varken finns någon segrare eller några priser att hämta, utan bara en uthållighetstest där jag på sätt och vis återskapar lite av känslan från mina lopp.
Det har till och med gått så långt att jag numer har ett tidschema, en plan för kvällen och även lite planering för dagarna inför maran. Givetvis försöker jag äta och framför allt dricka extra mycket sista dagarna innan det är dags. Inget Gunde-upplägg utan mer att jag tar en halv portion till fast att jag börjar känna mig mätt och dricker ett glas extra för att fylla vätskedepån.
När det sen är dags för maran finns ingen återvändo. Musiken börjar spela klockan 19 och då SKA jag vara där, redo att beträda golvet på första dansen. Sen dansar jag alla danser fram tills klockan är omkring 23 och då springer jag ner till garderoben där jag byter tröja och dricker en läsk. Tidsåtgången för det brukar vara ungefär en dans, vilket då är min enda paus under kvällen. Efter det återfinns jag på dansgolvet fram till klockan 03:00 då kvällen är över. Sen… gör jag om samma sak kvällen efter… 8 timmar till.
Givetvis dricker jag mer än en gång per kväll, jag brukar försöka ta en sväng förbi vattendunkarna vid ett tillfälle varje omgång som det är herrarnas dans. Den vätskekontrollen gör att jag numer slipper krampkänningar i ben och fötter som jag tidigare nästan alltid lidit av i samband med dansmaran. Man har inte alltid varit gammal och klok...
Om man sen ska se på själva dansandet på maran så är det inga större skillnader mot en vanlig danskväll, lite trångt emellanåt eftersom det normalt brukar komma mellan 900-1400 besökare, men oftast finns det ganska fina utrymmen på de båda dansgolven. Det som för mig är den stora skillnaden mot vanliga danser, förutom tiden då, är att jag på dansmaran i princip väljer bort alla Norrlandstjejer som jag kan dansa med på årets övriga 50 helger och istället försöker hinna dansa med så många nya och långväga danstjejer som möjligt.
Den taktiken har resulterat i att jag nu till helgen, inte bara har lokala tjejer som absolut vill dansa med mig, utan det kommer även tjejer från södra landsänden som vet att de kan dansa med killarna i gänget som de sitter på bussen med… och med mig. Det ger mig även fördelen att oavsett var jag dansar, Växjö, Stockholm eller någon annanstans söder om Dalälven, är chansen god att jag träffar på någon som jag brukar dansa med på maran!
Slutligen, om man räknar att på en timme hinner ett band normalt spela 9 danser så blir det 72 danser per kväll och följaktligen 144 danser på hela dansmaran, plus eventuella extranummer. Om man sen säger att det är 1000 personer i lokalen, gissningsvis är lite drygt hälften tjejer, så innebär det att när lördagens dans är slut så har man fortfarande minst 350-400 tjejer som man inte hunnit dansa med.
För att illustrera detta frustrerande dilemma lät jag trycka upp en ”dansmaretröja” för något år sedan med texten: ”Så mycket brudar. Så lite tid!”. En ganska bra beskrivning av dansmaran tycker jag själv…
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
Om rumpklämmande på dansgolvet.
När jag är på dans är jag oftast så fokuserad på själva dansandet att jag aldrig hinner notera vad som händer på dansgolvet i övrigt. Uppblossande romanser, dispyter, havererande förhållanden, omkullbuggningar, ja allt sådant går mig i princip helt obemärkt förbi. Det enda som eventuellt fastnar på min hornhinna är när danspar lämnar golvet efter halva dansen.
När det händer kan man till 99% vara säker på att det inte beror på tjejen, utan att killen/herren inte hållit sig inom ramarna för vad som anses som anständigt beteende. Sista procenten har jag själv råkat ut för vid ett tillfälle. Tjejen som jag dansade med förklarade, lätt rodnande, att om hon inte gick på ”det lilla rummet” omgående så var risken överhängande att jag skulle vara blöt på fler ställen än skjortan innan vår dans var slut. Jag köpte hennes argument helt och fullt och vi slutförde vår dans senare under kvällen istället.
Men övriga 99% är egentligen ganska tragiska, att det ska behöva förekomma på dans överhuvudtaget. Nu är det givetvis bara en liten klick som står för alla taffligheter, ibland i oförstånd, ibland i fyllan och ibland i ren desperation. Med taffligheter syftar jag på allt från rena verbala påhopp, fräcka förslag osv, till felplacerade händer och erigerade könsorgan.
Min förhoppning är att ALLA tjejer/kvinnor som råkar ut för dylika incidenter säger stopp och belägg, och låter killen/mannen förstå att hans beteende inte är acceptabelt. Nu tror jag inte att det är så utan många tjejer härdar ut hela dansen med ”behandlingen” för att slippa få blickarna på sig när hon snabbt lämnar golvet mitt under en dans.
Nu är ju jag kille och jag kan givetvis inte uttala mig något djupare i det här ämnet, eftersom män och kvinnor är så olika i våra beteenden. Ibland brukar jag leka med tanken på ett litet experiment på dansgolvet just om det hur olika vi är.
Om man tog 100 danspar och lät dem dansa en dans. Killarnas uppdrag var att under första halvan av dansen förflytta ena eller båda händerna till området som ligger nedanför det som i dagligt tal kallas ryggslut. Sen skulle man räkna antalet par som slutförde dansen. Med att slutföra menar jag då par som dansar hela dansen utan att tjejen säger till killen att flytta sina händer, flyttar dem själv eller lämnar honom på golvet.
Jag har ingen aning själv vilket resultatet skulle bli, men jag skulle gissa på att mellan 85-95 par skulle ha avbrutit dansen innan den var slut.
Om man sen skulle göra det omvända… Som ni förstår är det här en helt hypotetisk tankenöt, eftersom det skulle vara hart när omöjligt att få ihop 100 tjejer som kan tänka sig att nypa en kille/man i rumpan på dansgolvet. Finns det 5 på en normal danskväll får man vara nöjd!
Men, om man då hade 100 tjejer som skulle utföra samma uppdrag som killarna i exemplet innan… hur många par skulle det då vara kvar när musiken tystnade? Vad tror du?
Demokratisk dans
Det som ni kommer att kunna läsa här är ganska unikt. Jag måste nämligen erkänna en sak… jag hade fel! Det är inte ofta det händer… jag tror bara att jag har haft fel en gång tidigare, någonsin! Jag får säga det Ronny, och eventuella andra som reagerade på det jag skrev i min förra blogg från Växjödansen, här i Norrland har vi INTE demokratisk dans!
Jag vet inte vilken betydelse jag hade lyckats blanda in i ordet demokrati, utan jag var helt enkelt ute och cyklade! Efter att ha fördjupat mig i ordets innebörd, det står mest om fria val och majoritetsstyre, så insåg jag att det mycket riktigt är demokratisk dans i södra landsänden!
Det är mycket sällan som herrarna är i majoritet på dans, vilket i sig inte är underligt då det finns fler kvinnor än män i Sverige. Men precis som i vårt samhälle i stort, där männen alltså är undertaliga kvinnan, så intar herrarna maktpositionerna, blir beslutstagare, även på dansgolven.
Sen finns det då dessa ”desperata kvinnor” som min svärfar kallade dem, det är då dansens Mona Sahlin, Antonia Ax:son Johnson och Gudrun Schyman. De sticker ut och tar för sig i männens värld medan övriga kvinnor fogar sig i vad ”makthavarna” beslutar.
Här i Norrland har vi definitivt inte demokratisk dans, mer än i nödfall. Här väljer vi att dansa JÄMLIKT! Ni vet, lika kul för lika arbetsinsats på dansgolvet. Det kan kanske kallas jämställdhet i dagligt tal.
Men vi ska ändå vara tacksamma för att vi inte dansade i Afghanistan före demokratins intåg, för där hade de diktatorisk dans på den tiden. Då var det EN person som bestämde vilka som skulle dansa med varandra. Den personen gällde det att hålla sig väl med.
Gjorde man inte det riskerade man att få dansa med Tjocka Berta eller Slem-Sören hela kvällen. Det var därför lätt att se vilka som dansade i Afghanistan, för de hade brun tunga.
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"
God Jul!
Jag återkommer på Annandagen med en dansrapport från Juldagens dans på Parken med Expanders och senare i veckan kommer mitt förhoppningsvis fullmatade dansprogram för januari.
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen!"
Mälarsalen nästa
På fredag är det dags för dans igen och efter den kvällen kan jag lägga till ännu ett dansställe på min lista. Mälarsalen i Stockholm är platsen för dansen och Zlips är bandet som jag hoppas har tänkt spela där... och då.
Att dansa på ett nytt ställe med i stort sett okända dansmänniskor är inget som jag ser som ett problem utan mer som en utmaning. När det dessutom är demokratisk dans så är det i princip bara upp till mig själv hur mycket jag får dansa. Om det varit damernas och herrarnas hade utmaningen varit betydligt svårare, för då måste man ”synas” för att fånga damernas intresse och på så sätt bli uppbjuden.
Största problemet på fredag torde bli att komma i takt. Det jag syftar på då är INTE själva takten i musiken utan i danserna. Eftersom jag inte buggar är jag något återhållsam med att bjuda upp till snabba låtar. Men lösningen på det problemet är att utnyttja de lokala ”reglerna” till sin egen fördel.
Det verkar vara praxis att man dansar två danser i rad i området nedanför gränsen till Norrland. Man dansar en bugg och om partnern inte är alltför bångstyrig så tar man en foxtrot när man ändå är på G… eller vice versa. Och det är DEN takten som jag måste hitta… att hela tiden bjuda upp på en lugn dans och då dansa så bra att min partner kan tänka sig att testa en snabb foxtrot i brist på bugg.
Hur det går återstår att se, men det har funkat i de flesta fall tidigare när jag slitit sulor söder om Dalälven. Sen kan man vara lite mer… framåt när man åker på ett ställe där man förmodligen inte kommer att dansa på förrän tidigast samma tid nästa år. Är det någon som har åsikter så hinner de förmodligen glömma det innan vårt nästa möte.
Nu ska jag väl inte vara helt säker på det, julhelgen 2003 tillbringade vi i mörkaste Småland och då dansade vi till Casanovas på Parkhallen i Tranås. Julhelgen 2005 var vi åter på dans på samma ställe (och samma band!) och under kvällens lopp, från olika personer givetvis, fick såväl jag som min kära fru höra att ”visst dansade vi med varandra här för två år sedan?”
En sådan gång ställer man sig frågan, vad består längst? Ett gott eller ett dåligt intryck?
”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”
Många ställen blir det på 30 år
Nästa sommar har det gått 30 år sen jag dansade för första gången. De senaste dagarna har jag suttit och funderat och försökt minnas alla de platser som jag någon gång dansat på. Och här kommer listan... håll till godo
Luleå: Hotell Scandic
Piteå: Folkets hus, Käcktjärn
Byske: Folkets park
Skellefteå: Folkets park. Hotell Scandic
Skelleftehamn: Rotan
Bredsele: Bredsele park
Bursiljum: Folkets park
Åmsele: Lossmen-Skirvingen
Ånäset: Royal
Sävar: Täfteå loge, Grand, Ivarsboda loge, Norums Bygdegård
Umeå: Universum, Ersboda, Baggböle, Tegslogen, Äpplet, Blå kök & bar, Galaxen, krogen Krogen
Vännäs: Vännäs medborgarhus
Vilhelmina: Folkets hus, Hotell Wilhelmina, Dalasjö-Silverdalen
Åsele: Folkets hus
Lycksele: Hotell Lappland
Tärnaby: Udden
Nordmaling: Gräsmyr, Norrskenshallen
Örnsköldsvik: Parken, Molidens Folkets park, Kerstins Udde (Trehörningsjö)
Isladan Bjästa
Junsele: Junsele Folkets hus
Sollefteå: Hullsta gård, Hanssons loge (Långsele), Ärstaparken
Kramfors: Bollstabruk Folkets hus
Härnösand: Härnö dans & konferens, Brännaborg, Gussjönoret
Östersund: Östersunds Folkets hus, Furuparken
Sundsvall: Aveny, Skönsberg, Bergeforsparken, Ånäsparken (Kovland), Tonsalen
Matfors: Folkan
Hudiksvall: Folkets hus, Högs loge
Söderhamn, Folkets Hus
Gävle: Estraden
Stockholm: Yesterday, Mälarsalen
Örebro: Brunnsparken
Mölndal: Ibis Hotell
Halmstad: Västerhagen (Haverdal)
Tranås: Parkhallen
Nässjö: Björnholmen
Växjö: Växjö Folkets park
Munka Ljungby: Ekebo
Agadir, (Marocko)
Reykjavik, (Island) Hotell Loftleidir
Chania, (Kreta)
Puerto de la Cruz och Playa de las Americas (Teneriffa)
Alcudia, (Mallorca)
DFDS Färja mellan Göteborg-Newcastle
(Listan kommer att uppdateras fortlöpande då jag bland annat saknar namnet på ett dansställe utanför Söderhamn där jag dansade sommaren 1981 när jag gjorde lumpen. Jag hoppas även att få lägga till några nya dansställen under de kommande åren.)
Norrlandsfoxxen - presentation
Efter flera månader med daglig dansbloggsläsning kan jag inte låta bli längre. Jag måste också skriva en dansblogg!
Vem är då Norrlandsfoxxen? Jag är en kille som vid en ålder av 14 år, genom mina föräldrars försorg, hamnade på en logdans i Ivarsboda som ligger några mil utanför Umeå. Genomgående var att alla på dansen var gamla… minst 30-35 och uppåt… och jag beklagade mig givetvis över att jag inte fått stanna kvar i sommarstugan med lillasyster och farföräldrarna.
Dansen började och mina föräldrar försvann ut på dansgolvet. Efter en liten stund uppenbarade det sig tre flickor, dessutom i passande ålder, på logen. Jag stod lite på sidan och tittade på alla dansande par, ibland blev någon av flickorna uppbjudna av någon ”farbror” och verkade då väldigt nöjda över att få dansa.
Viljan hos mig fanns men inte modet… Det behagade infinna sig först efter paus, då både mina och en av flickornas föräldrar under nämnda paus garanterat att det troligtvis skulle vara uppskattat om jag bjöd upp någon av töserna.
Jag hade förmodligen över 200 i puls när jag smög fram till en av tjejerna för att bjuda upp. Jag vet faktiskt inte om hon tackade ja, men vi hamnade på dansgolvet och… jag kan bara ana vilken katastrofdans det var. Antagligen gick jag höger-vänster-höger-vänster i otakt, jag var så skärrad och nervös att jag troligtvis inte hörde någon takt… om ens någon musik.
Men en sak hann dock min 14-åriga hjärna notera under våra minuter på dansgolvet. Jag kom närmare en tjej än jag någonsin gjort tidigare… dessutom utan att mötas av vare sig spydiga eller retsamma kommentarer. Innan danskvällen var slut hade jag dansat med alla tre flickorna och det blev flera besök på logen den sommaren.
Året efter gick jag en danskurs på den gamla biografen Grand i Sävar, en mil utanför Umeå, och där lärdes det ut såväl bugg som foxtrot och jag kände ganska snabbt att foxtroten mera var min grej. Jag gav dock buggen ytterligare en chans när jag två år senare anmälde mig till ”Våga Stuffa-kursen” på Universum i Umeå under ledning av polisparet Fred och Gun Lindgren.
Men det var samma visa även denna gång och när sommaren kom, och körkortet med den, så slängde jag buggen i en gammal säck och grävde ner den bakom grannens dass, och där har den blivit kvar tills denna dag.
Efter att körkortet var avklarat förvandlades mitt liv till en lång och härlig dansupplevelse. Oftast har det inneburit två danskvällar per vecka, sommar som vinter, med många mil i bil och många korta nätter. Ibland har jag samåkt men för det mesta har jag kört ensam till dansen… och åkt ensam hem.
Nu åker jag inte så ofta ensam längre, men det händer ibland att min fru avstår de mest ”desperata” dansresorna. Blir abstinensen för svår, då duger Thor-Görans en lördagkväll fast att man vet att man är yngst på stället, eller så offrar man sömnen och åker de 15 milen ner till Sundsvall en torsdag för att dansa till något riktigt bra band, för att sen vara hemma just före klockan 4 på morgonen.
Men dansen är mer än en hobby för mig, den är en livsstil som jag varken vill eller kan vara utan. Visst kostar det att ligga på topp… men det är det värt, varenda krona.
Denna blogg är inte tänkt att handla om företeelsen dans utan mer vara en loggbok över de danser som jag åker på. Sen kommer det säkert att komma reflektioner emellanåt, men det blir i mån av tid och ork.
Välkomna