Norrlandsfoxxen

Efter flera månader med daglig dansbloggsläsning kan jag inte låta bli längre. Jag måste också skriva en dansblogg!

 

Vem är då  Norrlandsfoxxen? Jag är en kille som vid en ålder av 14 år, genom mina föräldrars försorg, hamnade på en logdans i Ivarsboda som ligger några mil utanför Umeå. Genomgående var att alla på dansen var gamla… minst 30-35 och uppåt… och jag beklagade mig givetvis över att jag inte fått stanna kvar i sommarstugan med lillasyster och farföräldrarna.

 

Dansen började och mina föräldrar försvann ut på dansgolvet. Efter en liten stund uppenbarade det sig tre flickor, dessutom i passande ålder, på logen. Jag stod lite på sidan och tittade på alla dansande par, ibland blev någon av flickorna uppbjudna av någon ”farbror” och verkade då väldigt nöjda över att få dansa.

 

Viljan hos mig fanns men inte modet… Det behagade infinna sig först efter paus, då både mina och en av flickornas föräldrar under nämnda paus garanterat att det troligtvis skulle vara uppskattat om jag bjöd upp någon av töserna.

 

Jag hade förmodligen över 200 i puls när jag smög fram till en av tjejerna för att bjuda upp. Jag vet faktiskt inte om hon tackade ja, men vi hamnade på dansgolvet och… jag kan bara ana vilken katastrofdans det var. Antagligen gick jag höger-vänster-höger-vänster i otakt, jag var så skärrad och nervös att jag troligtvis inte hörde någon takt… om ens någon musik.

 

Men en sak hann dock min 14-åriga hjärna notera under våra minuter på dansgolvet. Jag kom närmare en tjej än jag någonsin gjort tidigare… dessutom utan att mötas av vare sig spydiga eller retsamma kommentarer. Innan danskvällen var slut hade jag dansat med alla tre flickorna och det blev flera besök på logen den sommaren.

 

Året efter gick jag en danskurs på den gamla biografen Grand i Sävar, en mil utanför Umeå, och där lärdes det ut såväl bugg som foxtrot och jag kände ganska snabbt att foxtroten mera var min grej. Jag gav dock buggen ytterligare en chans när jag två år senare anmälde mig till ”Våga Stuffa-kursen” på Universum i Umeå under ledning av polisparet Fred och Gun Lindgren.

 

Men det var samma visa även denna gång och när sommaren kom, och körkortet med den, så slängde jag buggen i en gammal säck och grävde ner den bakom grannens dass, och där har den blivit kvar tills denna dag.

 

Efter att körkortet var avklarat förvandlades mitt liv till en lång och härlig dansupplevelse. Oftast har det inneburit två danskvällar per vecka, sommar som vinter, med många mil i bil och många korta nätter. Ibland har jag samåkt men för det mesta har jag kört ensam till dansen… och åkt ensam hem.

 

Nu åker jag inte så ofta ensam längre, men det händer ibland att min fru avstår de mest ”desperata” dansresorna. Blir abstinensen för svår, då duger Thor-Görans en lördagkväll fast att man vet att man är yngst på stället, eller så offrar man sömnen och åker de 15 milen ner till Sundsvall en torsdag för att dansa till något riktigt bra band, för att sen vara hemma just före klockan 4 på morgonen.

 

Men dansen är mer än en hobby för mig, den är en livsstil som jag varken vill eller kan vara utan. Visst kostar det att ligga på topp… men det är det värt, varenda krona.

 

Denna blogg är inte tänkt att handla om företeelsen dans utan mer vara en loggbok över de danser som jag åker på. Sen kommer det säkert att komma reflektioner emellanåt, men det blir i mån av tid och ork.

 

Välkomna