Så mycket brudar. Så lite tid!
En kall och mörk novemberdag 1985 satte jag mig på planet från Umeå som via Stockholm skulle ta mig till New York. Jag hade tränat hela sommaren och hösten, och trots endast några plusgrader utomhus hade jag kört ett pass nästan varje dag sista månaden. Målet för mitt besök var att springa New York Marathon, något som jag såg fram emot med skräckblandad förväntan.
Varför åka över Atlanten för att springa 42 kilometer tillsammans med 18000 andra likasinnade? Var jag toppseedad favorit? Var jag uttagen i landslaget eller någon träningsgrupp? Var det överhuvudtaget någon mer än jag som brydde sig om hur det gick för mig? Jo, det var det, nämligen mina föräldrar och min syster som också följde med som supporters, men i övrigt var jag bara en i mängden.
Jag sprang de 42195 metrarna genom New York på 4 timmar och 22 minuter, slutade på en 10018 plats, nästan två timmar efter segraren. Men brydde jag mig om det? Brydde jag mig om tid eller placering vid något av de sju maratonlopp som jag sprang under min aktiva löparkarriär? Nej, det gjorde jag egentligen inte, utan utmaningen för mig var att springa hela vägen, att inte bryta för att det gjorde ont eller för att jag var trött. Om det sen tog 3:46 eller 4:22 spelade ingen roll, huvudsaken var att jag klarade det.
Idag ligger löparskorna på hyllan och glöden har falnat. Men vid två tillfällen varje år flammar den upp igen och det är när det är dags för dansmaran i Ö-vik.
För mig är dansmaran mer än en danskväll, det är en utmaning, ett maraton där det varken finns någon segrare eller några priser att hämta, utan bara en uthållighetstest där jag på sätt och vis återskapar lite av känslan från mina lopp.
Det har till och med gått så långt att jag numer har ett tidschema, en plan för kvällen och även lite planering för dagarna inför maran. Givetvis försöker jag äta och framför allt dricka extra mycket sista dagarna innan det är dags. Inget Gunde-upplägg utan mer att jag tar en halv portion till fast att jag börjar känna mig mätt och dricker ett glas extra för att fylla vätskedepån.
När det sen är dags för maran finns ingen återvändo. Musiken börjar spela klockan 19 och då SKA jag vara där, redo att beträda golvet på första dansen. Sen dansar jag alla danser fram tills klockan är omkring 23 och då springer jag ner till garderoben där jag byter tröja och dricker en läsk. Tidsåtgången för det brukar vara ungefär en dans, vilket då är min enda paus under kvällen. Efter det återfinns jag på dansgolvet fram till klockan 03:00 då kvällen är över. Sen… gör jag om samma sak kvällen efter… 8 timmar till.
Givetvis dricker jag mer än en gång per kväll, jag brukar försöka ta en sväng förbi vattendunkarna vid ett tillfälle varje omgång som det är herrarnas dans. Den vätskekontrollen gör att jag numer slipper krampkänningar i ben och fötter som jag tidigare nästan alltid lidit av i samband med dansmaran. Man har inte alltid varit gammal och klok...
Om man sen ska se på själva dansandet på maran så är det inga större skillnader mot en vanlig danskväll, lite trångt emellanåt eftersom det normalt brukar komma mellan 900-1400 besökare, men oftast finns det ganska fina utrymmen på de båda dansgolven. Det som för mig är den stora skillnaden mot vanliga danser, förutom tiden då, är att jag på dansmaran i princip väljer bort alla Norrlandstjejer som jag kan dansa med på årets övriga 50 helger och istället försöker hinna dansa med så många nya och långväga danstjejer som möjligt.
Den taktiken har resulterat i att jag nu till helgen, inte bara har lokala tjejer som absolut vill dansa med mig, utan det kommer även tjejer från södra landsänden som vet att de kan dansa med killarna i gänget som de sitter på bussen med… och med mig. Det ger mig även fördelen att oavsett var jag dansar, Växjö, Stockholm eller någon annanstans söder om Dalälven, är chansen god att jag träffar på någon som jag brukar dansa med på maran!
Slutligen, om man räknar att på en timme hinner ett band normalt spela 9 danser så blir det 72 danser per kväll och följaktligen 144 danser på hela dansmaran, plus eventuella extranummer. Om man sen säger att det är 1000 personer i lokalen, gissningsvis är lite drygt hälften tjejer, så innebär det att när lördagens dans är slut så har man fortfarande minst 350-400 tjejer som man inte hunnit dansa med.
För att illustrera detta frustrerande dilemma lät jag trycka upp en ”dansmaretröja” för något år sedan med texten: ”Så mycket brudar. Så lite tid!”. En ganska bra beskrivning av dansmaran tycker jag själv…
"kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen"