Norrlandsfoxxen

Jag läste dansdagboken hos min danskollega Lejon om hans fredagskväll med Jannez och fick då ett litet uppslag till denna text. Han nämnde nämligen att han blivit less på att dansa med sig själv! Detta fenomen kan nog vara ganska allmänt utbrett bland oss killar, men knappast speciellt känt bland tjejerna som är på dans.

Om vi börjar med ett oomkullrunkeligt faktum så är det ju faktiskt så att alla killar har olika dansstilar. Det finns inte två killar som dansar och uppfattar musiken exakt på samma sätt, vilket medför att när en tjej byter partner så får hon direkt en ny stil att försöka följa, ibland till det bättre och ibland till det sämre.

För oss killar blir skillnaden inte lika påtaglig, inte på samma sätt i alla fall. Givetvis kan man dansa på ett annat sätt med en tjej som är bra på att följa jämfört med en som inte är det, men om man ser till själva stegen och turerna så är skillnaden marginell om man jämför en dans med två likvärdigt följsamma tjejer. Då är det mer personkemi, om man dansat mycket med varandra tidigare och liknande faktorer som upplevs som skillnader för oss.

Detta innebär att om vi vill ha variation på våra danser, så måste vi helt enkelt ordna det själva!

Hur gör man då det? Jo, man försöker komma på, och sen utföra, nya stegkombinationer, riktningsförändringar, rotationer i olika tempo och riktningar, (riktning på rotation finns dock bara två att välja på) tempoväxlingar i dansen, lyft, kast, jämfotahopp, tresteg och barrövningar i spagat.

När man klarat av att infoga allt ovanstående i dansen och sen kombinerat dessa turer i oändlighet under fem års tid hamnar man just i denna situation som Lejondans beskrev. Man blir less att dansa med sig själv… och då måste man gå vidare och hitta ännu flera nya idéer till dansen.

Givetvis kan man luta sig förnöjt tillbaka och kallt förutsätta att man har nöjda danspartners om man blir uppbjuden hela tiden, men för egen del så blir det inte kul att dansa 2-3 gånger i veckan och bara göra likadant hela tiden. Även om jag har olika stilar beroende om det är snabba eller lugna låtar, och även lite beroende på vilka låtar det är, så blir det till sist ganska enahanda att trampa runt på samma sätt varv efter varv.

Jag brukar oftast komma på nya turer när jag jobbar och steppar runt till musiken från radion. Ibland har det även hänt att jag fått idéer direkt i huvudet, men det är inte lika vanligt. Sen är det många turer och idéer som aldrig sett dansgolvets ljus, eller kanske bara sett det en gång tills jag testat och konstaterat att den inte varit bra/genomförbar/skön/ofarlig osv.

Ett exempel på en sådan ”idé” direkt ur verkliga livet får bli avslutning på denna blogg. Det var för några år sedan och det hade börjat bli ganska populärt här uppe i norr att fälla tjejerna ner mot golvet på de lugna låtarna. Jag fick då en ingivelse att jag skulle utveckla ”fället” med en uppföljande manöver.

Om man tänker på den position som killen har när han har en tjej fälld ner mot golvet, så står han lätt böjd över henne med höger ben mellan hennes lår. Min tanke var då att smidigt flytta benet till utsidan av hennes närmaste ben, dvs så att jag skulle stå bredvid henne och ha benen helt tillgängliga (mina egna alltså) och sen från detta (för mig) lätt framåtböjda och (för henne) liggande läge skulle jag ta några korta steg i takt till musiken med henne släpande bredvid mig, för att sen elegant resa upp henne till stående igen.

Efter att ha bearbetat min plan i några veckor, diskuterat den med Therése och testat den utan partner på parketten i vardagsrummet, så var jag redo att förgylla kvällen för någon… stackars sate! Eftersom jag varken är störst eller starkast, utan bara nästan… så valde jag att bjuda upp en riktig lättviktare och frågade om jag fick testa en ny grej på henne.

Efter viss tvekan så gav hon klartecken och vi svävade ut på golvet. Efter en stunds vacklande från min sida var det så dags och jag fällde min fjäderlätta danspartner ner mot golvet, lät högerfoten mjukt smita över hennes ben och så i ren Groucho Marx-stil tog jag några steg medan hon fortfarande låg i mina armar.

Redan när jag tog första steget kände jag att hon blev stel som en pinne och när jag tog andra så kom det ett halvdesperat ”stopp stopp” över hennes läppar. Jag stannade och reste henne upp till stående och möttes där av ett skrattande ansikte! Det som hade hänt var att när jag drog henne så tappade hon skorna! Självklart… klackarna i golvet och vid minsta glapp så… ajöss med dem!

Så var det med den idén, den var i alla fall väldigt elegant och effektfull i min hjärna…

”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”