Norrlandsfoxxen

Casanovas äntrade scenen halv tio och jag gled ut på dansgolvet tillsammans med Camilla till kvällens första dans. Vi var inte speciellt många par just då, men dansgolvet fylldes ganska snabbt under första halvtimmen. Jag hade tidigare fått information om att på premiärdansen som var i december (Martinez), så hade det varit över 700 betalande, men det är i princip omöjligt att uppskatta folkmängden då det både är folk på dansgolvet, vid borden, inne i puben och såna som cirkulerar hela tiden. Jag skulle dock inte tro att det var lika mycket denna gång, men det kan säkert ha varit över 500 personer, vilket även det är en mycket bra siffra.

Om Casanovas kan man säga mycket… men jag vet inte var jag ska börja. Enklast är väl att säga att de spelade som publiken var… nämligen väldigt blandat! Det fanns flera höjdpunkter, bland annat en riktigt bra version av 7-milakliv men samtidigt många danser med musik som definitivt inte gick hem hos mig. Kanske valde de musik efter vilka som var där, och om det inte var så, så är jag rädd att lördagens fikaband på dansmaran i Ö-vik härmed är utsett. För bredvid Blender och Perikles tror jag att de kommer att få det svårt att behålla dansarna på golvet när magsäcken börjar göra sig påmind.

Jag dansade alla danser under kvällen och hade i princip bara bra danser hela tiden. Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till flickan i baren som jag nämnde i inledningen. Oavsett om hon stod där ensam eller tillsammans med någon kille (med en öl i handen) så tittade hon nästan hela tiden intresserat ut över dansgolvet.

Till sist kunde jag inte ignorera det längre, vill man dansa så ska man få det, oavsett var man står, hur man är klädd eller om man kan dansa eller ej! När det blev en lugn dans stegade jag fram och bjöd upp henne. Efter att vi dansat klart hade jag ingen aning vilka låtar som vi hade dansat till, jag visste bara att jag hade haft kvällens helt klart bästa dans! Det var följsamhet ”in absurdum” från hennes sida och jag hade nog inte genomfört dansen bättre om jag dansat själv… det hade bara sett mycket konstigare ut!

Det visade sig att hon var från Uppsala, på tillfälligt besök i Norrland. Hon hade inte vågat ta sig an vårt uppbjudningssystem, utan hon stod bara vid sitt barbord och… led! Givetvis ”förbarmade” jag mig över henne vid ytterligare två tillfällen under kvällen, och det visade sig att vår första dans inte var någon lyckträff, utan hon var exakt lika följsam de andra danserna.

När det var dags för extranummer frågade hon mig om jag buggade, men det finns gränser för hur långt jag går i mitt förbarmande! Så, för mitt eget bästa och allas säkerhet så svarade jag att jag inte kunde bugga. Jag gick sen för att se om Camilla ville åka eller om hon hittat någon att bugga den avslutande dansen med, och det hade hon. Jag gick då fram till scenen för att hämta ryggsäcken med mina ombyten, men blev då stoppad av min följsamma vän från baren. Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig en snabb fox? Jag log med hela ansiktet när jag svarade… ”jag trodde aldrig du skulle fråga”.

Sen bar det av i en rasande fart över golvet… och jag testade det mesta, utan någon hänsyn till hennes klacklängd. Hur det hela slutade? Stackars Camilla vrickade foten när hon buggade medan min dans med ”Uppsala” var som de andra under kvällen… fulländad!

En sak har jag lärt mig under mina år på dansgolvet, guldklimpar kan man hitta nästan var som helst, det gäller bara att våga leta och tänja på gränserna.

”kom ihåg, det finns inga genvägar till den perfekta dansen”